Ny skivrecension: Reach – A promise of a life

Reach har ömsat skinn rejält från deras två tidigare album. Ett antal band hoppar på rådande trender och på så sätt förändrar sitt ljudlandskap. Exempelvis som när grungen stormade in så var det många som gjorde en en musikalisk helomvändning, det vill säga vände kappan efter vinden. Jag förstår detta, men gillade inte alls den strategin. Det andra alternativet som jag hoppas Reach anammat, är ett inifrån ut perspektiv. Med det menar jag att ett paradigmskifte i genren vore en befrielse. Att skapa musik som man själv vill att det egentligen ska låta, tillskillnad från hur andra vill att det ska låta. Det är ett perspektivbyte, men ack ett så viktigt sådant.

En egen konstruerad teori är att Queenfilmen som dels var schizofrent bra, dels blev en blockbuster förändrade rockvärlden mer än vad många trodde. De musiker som såg filmen tror jag subtilt antingen la in mera Queen i sina egna låtar eller ännu bättre, insåg att musik handlar inte bara att efterapa allt, utan själva stå för taktpinnen. I Queens fall så var man nyskapande på många plan: ”bara döda fiskar följer strömmen”, så att säga, fast omvänt. För i så fall hade anthems som ”We will rock you”, ”Innuendo”, ”We are the champions”, ”Bohemian rhapsody”, ”Bicyckle race”, ”The show must go on” och ”Radio ga ga” inte sett dagens ljus.

Ett annat utmärkt exempel är Avenged Sevenfolds musikaliska helomvändning genom plattan The stage från 2016. Många blev förskräckta, medan jag och några få applådera tilltaget fullt ut. Musiken kom (förhoppningsvis) från hjärtat, inte vad skivbolagsdirektörer, fans eller recensenter förväntade sig. I mina öron var detta det årets bästa album, helt nyskapande, utan för den skull vara för Radiohead-experimentella. För de som inte hört det albumet och vill tillföra något sagolikt ogripbart utifrån ett musikaliskt perspektiv – lyssna på det. Tredje låten på det banbrytande albumet ”Sunny disposition”, torde vara en av världshistoriens skönaste låtar alla kategorier.

Detta lång ordbajseriet leder in mig på Reach som tidigare följde den melodiska hårdrockens bruksanvisning till punkt och pricka. Reach stod under genrepiskan: ”förändra dig – men under givna ramar och vad ni än gör, stick inte ut för mycket”. De stod verkligen inte ut, utan de var ett i mängden av stereotypa melodiska hårdrockband. Jag upplevde inte heller att de tillhörde toppskiktet heller, snarare tvärtom. 2014 släppte kvintetten sitt debutalbum Reach out to rock som kunde lätt kvala in i ovanstående text. Fyra år senare landade The Great Divine parallellt som de blev en trio. Den var onekligen inte lika mallfixerad, utan andades originalitet med en modernare skrud. Jag fick dock känslan av att de inte riktigt visste vilket ben de skulle stå på. Det ena klamrade sig fast i de traditionella, det andra ville utvecklas.

Medlemmar
Vocals and Guitar: Ludvig Turner
Drums: Marcus Johansson
Bass: Soufian Ma´Aoui

Reach tredje alster präglas istället av pure lekfullhet och genregränsöverskrideri. Jag har tjatat mig blå och chockrosa på den rådande konservatismen i genren under en femårs period. Nu tycks det ske ett litet uppvaknande textmässigt såväl som låtsnickerimässigt. Underbara Art of illusion visade på var skåpet skulle placeras, Creye kom ut ur garderoben samtidigt som svenska Normandie stack ut hakan med sin elektism. Sedan har vi Jono, A.C.T, Degreed och The Nightflight Orchestra. I Storbritannien kokar rockgrytan av nya band som kastar sig mellan genrerna likt Boston Manor, Cats in space, A jokers rage, The Dirty youth, The Struts, Starbender, These damn crowns, Mad Caddies, Icons for hire, Zero 9:36 med flera med flera.

Nu tillbaka till Reach. Grabbarna har inte bara gjort en musikalisk transformering, utan de har tagit ett helhetsgrepp såväl imagemässigt, visuellt som i texterna. Det är fler band i den melodiska hårdrockssfären som borde tänka mer utifrån ett marknadsföringsperspektiv. Ärligt, hade Ghost tillhört världseliten om inte fansen blivit matade med coola videos och en häftig mystik image – inte en chans. Det gäller som band att skapa intresse, och det gör man sällan bara via musiken, och definitivt inte under epitetet ”gubbrock”. Det går inte längre bara att släppa ett gudomligt album och tro att hela världen ska lyssna. Att vara långhårig, dricka öl och bete sig allmänt schimpanslikt är inte tillräckligt tilltalande längre. Jag tror ärligt att såväl H.E.A.T, Eclipse, Crashdiet och W.E.T hade varit i paritet med Ghost om de tagit hjälp av någon marknadsförare som tänkt utanför boxen eftersom musiken i sig är i världsklass. Nu vänder man sig om man ska vara helt ärliga till de närmaste sörjande eller a dying breed.

Jäklar, nu tappade jag tråden igen. Just det Reach! Som sagt, de har implementerat en storytelling strategi vilket är något som definitivt fått mig med på höghastighetståget. Jag vill helt enkelt veta mer, se deras annorlunda videos, läsa om deras idéer, undra över deras texter och så vidare. Visst, de har som sagt ömsat skinn, men trots att de var halvhyfsade förut, har de nu evolvat musikmässig. Det hr skett på alla tänkbara plan såsom låtskrivare, textförfattare och experimentella kufar.

Jag inleder med att spoila. Av tio låtar, är tio rena rama hitsen och potentiella singlar. Reach framynglar låten ”New frontiers” som inledningsspår. Inspirationen är skickligt taget från spagettiwesterngenren, hur snyggt som helst. Att de väljer att anamma trumpetljud som genomsyrar låten är bara för härligt. Efterkommande ”The Law” är betydligt mer gitarrdriven, periodvis. Kontrasten mellan lugnt och någorlunda aggressivitet är en del av just låtens charm. Att refrängen dessutom är en energisk käftsmäll gör ju inte saken sämre.

På tredje spåret, ”Young again” inleds härligheten med en tvättäkta indie-pop-keyboard för att sedan applicera såväl stämsång, adekvat refräng och en rejäl kontrastering. Instinktivt vandrar tankarna till The Struts. Snyggt är det, en bra låt är det tveklöst. Mer pop, mindre indie, mindre gitarren men likades ytterligare en riktigt bra låt återfinns i ”Satelite”. I femte låten ”Motherland” förändras ljudlandskapet till något i mina öron helt oförutsägbart. Trumpetkompet, storbandskostymen samsas med bryska gitarrer och pianoklinkande. Oh my God, det är precis så här jag vill bli serverad för att bli musikaliskt tillfredsställd. Det är galet, det är underhållande, det är genialiskt – ett av albumets absolut bästa låtar.

Den följs av kontrasterade meditativa halvballaden ”The seventh seal”. Hur man kom på det återupprepade synthljudet som känns så ödesmättade är en gåta. Jag kommer förresten tänka lite på svenska synthpop gruppen French Revolution som hade några hits på åttiotalet som ”The light from Fantasia”, ”Alien too”, ”This it´s not the end” och ”Moscow and Washington”. Stilen, melodikänslan och de bombastiska refrängerna, absolut, där finns det en gemensam nämnare. Efterföljande ”Higher ground” innehåller liten dos reggae, några droppar storbandsjazz, en allsångsrefräng samt fräcka Muse-stegringar. Helheten som sammanflätas är episk.

På albumets åttonde låt ”Cover my traces” sänks tempot, men kvaliteten tummas det inte på. Hade teamet bakom nya James Bond ännu inte valt ledmotiv till kommande film så hade denna låt passat som handen i handsken. Elegant och stämningsfylld kröns musiken i en helt sagolik refräng. Nu är de bara två låtar kvar och det var länge sedan jag kände en sådan nyfikenhet hur nästa sista alstret kommer att låta. I ”The Streets” inkorporerar de lite punk med en modernrock refräng av rang. Det gör de helt rätt i eftersom den kombinationen är klockren. Plattan knyts ihop med en lugnare låt som de döpt till ”Promise of life”. Titellåten är Muse-bombastisk, självklart iförd en adekvat refräng.

Jag är helt söker på att många tidigare fans dels kommer sätta energidrycken i halsen, dels helt förkasta bandet. I mångas öron har bandet helt sonika gått över gränsen. Det som skulle kunna tituleras som aor/melodic hardrock transformeras till något tyngre, något mer originellt, något mer oförutsägbart. Plattan nummer två banade vägen för vad komma skulle, för att på album nummer tre ta steget fullt ut och blomma ut helt och hållet. Frågan är vad är de nu? Aor/melodic hardrock band, njet, modern rock, njet, alternative rock, njaa! Jag väljer att kategorisera dem som eklektisk melodic rock helt enkelt. De sällar sig mer till band som The Struts, Muse, Sparks och Coldplay inkorporerat classic rock och djävulskt mycket pop. Därutöver härs ekon från Queen, Brainstorm några hundra band till.

Sångaren Ludwigs falsettsång tror jag också kan bli en vattendelare av rang. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. Personligen upplever jag rösten passar betydligt bättre i denna skrud en förut. Det finns vissa likheter med Sparks sångare Russel Mael och deras fäbless för falsettsång. Hur många av deras tidigare fans som kommer att överge bandet då de nu förstår att de inte kommer att vandra i samma fotspår som Art Nation, Wildness, Dynazty, H.E.A.T och Crashdiet vet jag inte. Dock väljer jag hoppas på att de verkligen lyssnar på innehållet gör det med ett helt öppet sinne. Det som istället väntar Reach är världsherravälde. Först intar de svåråtkomliga Storbritannien därefter världen.

Tio av tio spår är helt enkelt sanslöst bra. Variationen hade inte ens en schizofren lyckats bena ut. Fantasirikedomen är i sig ett av albumets starkaste trumfkort. Inte en låt är lik den andra, något som skulle bli hur splittrat som helst. Men i händerna på Reach andas de mångfald och genrekompetens utöver gränserna. Jag vill bara lyckönska grabbarna till detta tilltag. Det är modigt, men också en insikt att skapa musik utifrån ens egna hjärtan. Ett musikbagage som troligtvis blir lättare att hantera i framtiden. Jag har ju svårt att se att vissa band som propagerar för pirater, drakar, demoner, dysfunktionell alkoholkonsumtion och evig kärlek verkligen glöder för det innehållet 25 år senare.

Reach tredje album är ett mästerverk, en eklektisk wokpanna fyllda med smaker från musikens alla håll och kanter parallellt med ett tidsmaskinsperspektiv. Bandet har på The Promise of a Life släppt alla hämningar, de har lyssnat på sitt hjärta och helt sonika börjat med äkta friklättring. Det är en värld utan skygglappar, rep eller andra mentala fängelseverktyg. Som lyssnare har du egentligen ingen aning vad som väntar bakom nästa hörn. Även om jag hoppas på världsherravälde så är jag medveten om konservatismen som råder och dess icke förlåtande käftar. Med en gnutta tur och en rejäl timing så kanske de undgår detta eftersom jag vill att de ska fortsätta med sitt musikskapande på sina egna villkor, inte på grund av vad en genre subtilt kräver. Arenarock för 2020-talet!

Band: Reach
Titel:
A promise of a life
Genre:
Eklektisk melodic rock
Skivbolag:
Icons Creating Evil Art Records
Releasedatum:
23 april 2021
Bästa spår:
The Law, Motherland, The Streets

By Mats ”Hammerheart” Widholm