Your one stop place for all things rock!

Ny Skivrecension: Sapphire Eyes – ”Magic Moment”.

Sapphire Eyes – Magic moments

Ur askan från Alyson Avenue och Second Heat reste sig Sapphire Eyes. Envåldshärskaren, låtskrivaren och keyboardisten Niclas Olsson var och är den gemensamma nämnaren i alla konstellationerna. Gruppen släppte sitt förstlingsverk 2012. Det var en trevlig bekantskap med ett knippe riktigt starka låtar samt ”You´re my wings” en riktig höjdarlåt, det vill säga en a.o.r. – classic. Sångaren på det albumet sköttes utmärkt av Thomas Bursell, tillika samma man som sjöng på den enda platta som Second Heat (2004) ynglat av sig. För mig påminner han lite om Mikael Erlandsson, vilket ska ses som något ytterst positivt.

Sex år senare landade uppföljaren. Ut gick Thomas Bursell, in kom den accentfria finska sångfågeln Kimmo Blom. Han har frontat finska storheter som Uban Tale och Leverage. Måste jag välja mellan de två så föredrar jag alla dagar i veckan den mer karakteristiske Thomas, än stilrene Kimmo. Plattan gick i samma spår som på debuten. Superlativen haglade över bandet. Själv hade jag svårt att uppskatta musiken, dels för det svårt att finna riktiga godbitar, dels att helheten andades standardism. Nu är Magic moments här, deras tredje. Det är bara till att gratulera grabbarna i bandet. De har musikerna, de feta refrängerna, stämsången, adekvat sångare, sköna arrangemang, utmärkt produktion. Sapphire eyes lyckas återigen med bedriften att på en 100-gradig ”sticka ut lista”, hamna på minus tre. Tar man alla outtalade a.o.r.-mallar i världen; adderar dessa med de som ännu inte har skrivits, uppfyller bandet alla adekvata krav. Det finns inte ett uns som inte präglats av konservatism. Kärt barn har många namn: färglös, intetsägande, tråkig och profillöst. Vad som helst hade funkat, exempelvis hundskall, böneutrop eller Niklas Strömstedt rappandes på serbiska. Njet, det finns inget överhuvudtaget som bryter den kassaskåpssäkrade musikmallen. Perfektionism, präktighet och avsaknad av egen identitet präglar albumet.

I mitt tycke är gruppen Sveriges svar på Brother Firetribe. Finns det några låtar som höjer sig över mängden? Jo, ”As the days go by” skiner lit extra, precis som ”Don´t walk away”. Det märks att Niclas sneglat eller snarare dreglat över ikoniska alster som Michael Boltons – ”Can´t turn it off”och Michael Sembellos – ”Maniac” samt Journey ekon i mängder, visserligen klara bevis på bra smak, men också ett verktyg som förstärker profillösheten. Nu är Sapphire eyes långt ifrån ensamma i a.o.r.-sfären med att producera musik som låter nästintill likadant som de som inspirerat dem. Genren i sig får skylla sig lite själva. De törstar efter nyskapande, men är egentligen diktatoriskt förändringsobenägna. När något band försöker experimentera eller korsbefrukta genren ratas allt som oftast försöken till nyskapande, för då låter det inte längre som a.o.r.

Fansen lär kasta sig över detta albumsläpp, och med hull, hår och höga hårfästen, för okritiskt placera den i toppen av deras 2020 årsbästalistor. Som sagt, egentligen är detta ett bra album, med nästan bara adekvata låtar, men bristen på någon form av egen bärande idé gör att jag tröttnat lite på genren, vilket troligtvis bandet i sig halvt oförtjänta får sota för, utifrån denna aning bitska albumrecension, de liksom bara hamnade i skottgluggen.

Band: Sapphire Eyes
Titel: Magic Moments
Genre: Pure A.O.R.
Skivbolag: Pride & Joy Music
Releasedatum: 15 maj 2020
Bästa spår: As the days go by, Don´t walk away
Betyg: 6/10
Mats ”Hammerheart” Widholm