Your one stop place for all things rock!

Ny skivrecension: Stan Bush – Dare to dream

2019 fick jag ynnesten att se Stan The Man live på H.E.A.T-festivals 10-årsjubileum i Ludvigsburg. Han var andra kvällens headliner, och avlöste första kvällens legendar Robert Tepper. Som ett stort fan av hans ikoniska album var förväntningarna skyhöga. Dessvärre upplevde jag Stan Bush som aningen obekväm på scenen. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt. Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och unik rockröst, dessutom verkar han vara en genuint sjyst helyllegrabb, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Stan Bush har från debutalbumet i eget namn 1983 till år 2020 framavlat hela 12 studioalbum. Höjdpunkterna på dessa plattor har varit på tok för få, parallellt med ibland lövtunna produktioner. För mig och merparten av de stackare som råkar dyrka sin A.O.R är Stan The Man mest känd för delaktigheten i en av de bästa plattor som skapats i den genren: debutalbumet med Stan Bush & Barrage (1987). Om den var The Holy grail, så har allt annat varit halvgrava besvikelser, just eftersom den var så gudomlig. Denna golgata av mindre bra kvalitet har varit ständiga tankekatapulter till att nästa album blir bättre såväl produktion- som låtmässigt. En anomali i utbudet var plattan In this life från 2007. På den visade han upp en mer kvalitativ helhetssida av sig själv.

Holger Fath producerade förra albumet Change the world. Precis som innehållet skulle väl det arbetet i sig kunna kategoriseras som relativt intetsägande. The German låg också bakom In this life (2007) och Dream the dream (2010), dessvärre. Äh nu ska jag väl inte vara sådär. Men helt ärligt så upplever jag trion som standard – utan något riktigt bett i produktionslandskapet. Utifrån ovanstående text krävs det väl ingen Einstein för att begripa att det är tysken som återigen agerat bakom produktionsspakarna på Stan The Mans nya album.

Nu är det dags att omnämna en doldis som är lika förknippad med Frontiers som cigarretter till lungcancer, upp och nedvända kors till satanister och nutella till rostat bröd. Nello Dell’Omo är namnet på den italienska konstnären som skapat schizofrena bidrag till Sunstorm, Stan Bush tidigare plattor, Find me, Seventh Key, Vega samt många många andra. Han bor i Neapel där han leder Art for Music Studio. Det är Nellos egna studio för design och illustrationer. Under många år har han specialiserat sig på att skapa CD / LP-illustrationer, samt DVD-skivor, affischer, bokomslag och annan bildkonst, den ena snyggare än den andra.

Först ut är ”Born to fight”. Handlar inte texterna om kärlek eller robotar så är det revanschtemat. Genom uteslutningsmetoden är det inte svårt att lista ut textinnehållet på inledningslåten. Däremot att låten är helt klockren är betydligt mer oväntat. Det som utkristalliserar sig är en tung ödesmättade keyboardslinga som avlöses av en bra refräng. Stan Bush svar på ”Eye of the tiger”!? Den sällar sig till en av de 10 bästa han gjort i egen regi. Netflix använder den för övrigt i promotionsyfte för två av sin egenproducerade mangaserier Baku och Kenga Ashura.

Dare to dream” tar över den melodiska stafettpinnen. Här ramlar han tillbaka till en mer traditionell låtstruktur. Dock höjer sig den över hans cementerade medelbetyg. Tredje låten ”The times of your life” är även den en riktigt goding som bara växer för varje lyssning som avverkas. Semiballaden ”A dream of love” för tankarna till Bryan Adams. Melankolisk optimism utspädd med en melodisk dramaturgi. Jo visst funkar även den. Var det bättre förr? Enlig Stan råder det inget tvivel om den saken. I ”The 80´s” får de goda minnena fritt spelrum, inte dem när han var ensam med korna i ladugården. Ta en dos Stage Dolls och lika mycket Bryan Adams (igen) så får man facit på hur den låter. Nummer sex är en ballad i ordets bemärkelse. I ”Live and breath” visar han vilka verktyg som behövs för att konstruera en tvättäkta powerballad.

På sjunde spåret ”Heat of attack” lånas det återigen friskt från sig själv men framförallt från Jim Peterik komponerade ”Eye of the tiger”. Störande eller inte? Är faktiskt lite osäker, fast visst devalveras alstret en aning. För hans egna del hoppas jag innerligt att det är tänkt som en hyllning till Mr AOR: Jim Peterik. Åttonde låten ”Dream big” tillhör skaran av standardlåtar, varken riktigt bra, eller riktigt dåligt – den bara finns där. Raka motsatsen till förra låten dyker det lika oväntat upp en höjdarlåt till. ”True believer” är helt enkelt en fantastisk komposition. De ensamma ”I just died in your arms” syntharna innan och i refrängen tillhör en av årets allra snyggaste tillika albumets kronjuvel. Det innebär därmed att han plitat ner två a.o.r. – classic på en och samma platta! Varför framavlar han inte fler låtar typ dessa!? Visst, det kanske inte något man gör på beställning, men det ställs ändå utifrån de 12 plattor han släppt i eget namn.

På näst sista alstret ”Never give up” stjäl han återigen för mycket från sitt eget musikbibliotek. Denna gång är grundbulten tagen från Stan Bush & Barrage. Övertydligt, om man gillar sin Stan Bush & Barrage, annars är det väl ingen som bryr sig nämnvärt! Halvballaden ”Home” avslutar albumet. Fin text, men menlös låt. Det liksom händer absolut ingenting, och det är ändå det bästa med den, att det inte händer något!

Ser vi till helheten på albumet så hamnar den klart över medel. De låtar som verkligen sticker ut är två stycken. Under dessa, fyra andra, resten blir en jämntjock a.o.r.-sörja som han trampat i många gånger tidigare, fast lite bättre. Det som är helt klart är att Stan denna gång sneglat mer än en gång på vilka framgångsfaktorer som gjorde debuten med Stan Bush Barrage så Gudomlig. För det osar mer Barrage än Stan Bush än det någonsin gjort förut, vilket i mitt tycke är ett steg i rätt riktning. Den stora frågan är, varför har han inte gjort detta tidigare? Men som sagt var, bättre sent än aldrig. Men han får akta sig så att stölderna inte blir för många och för tydliga.

Antingen börjar jag bli lomhörd eller så är det faktiskt så att Mr Bush inte har kvar bettet i rösten längre, vilket i och för sig matchar den halvglättiga produktionen, men inte kvalitetskriteriet: ”en av årets 25 bästa album”. Nu är mannen född 1953, och är därmed 67 år, så det i sig är väl inget konstigt. Vänder man på det så är det ju otroligt att han sjunger så bra som han gör vid den åldern. Där blev jag förövrigt träffad av mitt eget perspektivbyte!

Mitt bestående minne av honom, när jag ligger på dödsbädden är debutalbumet med Barrage. En platta som för evigt ristats in bland de 10 bästa A.O.R.–album ever. På den bädden kommer jag fragmentariskt att eventuellt nynna på två låtar från hans tolfte album. Fast mer troligt är det nog att jag istället tuggar i mig ett kilo cola-nappar innan I, jag kilar vidare upp till a.o.r.-himlen. Innan dess II, får jag gratulera Stan Bush till hans bästa album sedan 2007 års In this life, och ingen kan vara mer glad över detta än jag; go all the way brother!

Band: Stan Bush
Titel:
Dare to dream
Genre:
AOR
Skivbolag:
Cargo Music
Releasedatum:
20 november 2020
Bästa spår:
Born to fight, True believer, Live and breathe, The times of your life

By Mats ”Hammerheart” Widholm