Your one stop place for all things rock!

Ny skivrecension – The Struts – Strange days

Bristolkillen Luke Spiller mötte Derbysonen Adam Slacker, och vips uppstod kemi. De började skriva musik tillsammans. Tre år senare inleddes processen att bilda ett band. ”I was just moving around and somebody was like, ’you strut around a lot”; den oskyldiga frasen blev upprinnelsen till The Struts. Debutalbumet släpptes 2016 och osade brittiskt lång väg. Det var inte tal om fish´n chips utan snarare Chicken tikka masala.

Herre Jesus, eklektisk rockpop på steroider…på ett bra melodiskt sätt. Ett poprockigare The Night Flight Orchestra utspädd med lite Vega!? Vackert, stulet, energiskt, medryckande och übervarierat. Inledande ”Roll on” och ”Could have been” blev jag helt enkelt glad av och ville börja… dansa, vilket är långt ifrån sannolikt i moll-orgiernas förlovade land: A.O.R – musiken. Så sanslöst splittrat, men ändå homogent. Deras inspiratörer var otvetydigt ikoniska grupper som Queen, Sweet men framförallt Slade – det vill säga pure Classic rock – utan att låna för mycket för att det skulle bli obekvämt för lyssnaren.

Om förstlingsverket var en frisk fläkt på musikhimlen så var det Young & Dangerous (2018) som tog ett strupgrepp om hjärnbalken. Kvalitetsribban hade höjts på alla tänkbara nivåer, självförtroendet var troligtvis seratonindopat. Mina favoriter på albumet var många, men under dödshot: ”Body talks”, In love with a camera”, ”Bulletproof baby”, Fire part 1″, ”Somebody new”, ”Tatler Magazine”, ”I do it so well” och ”Ashes part 2″.

Det var så begåvat, snyggt och uppkäftigt att man blev mållös; energisk britpop av absolut högsta klass. Förutom charmiga arrangemang och catchiga refränger hade gruppen den goda smaken att variera sin energi innovativt så att lyssningarna inte blev enformiga. Det var som att öppna en brittisk Pandoramusikbox. Ut studsade det ekon från Robbie Williams, The Strokes, Pulp, Supergrass, Def Leppard, Oasis och Rolling stones. Att man bjöd in popdjuret Kesha på ”Body talks” var beyond ett genidrag. Nu ville jag inte bara dansa, utan nu var jag dessutom en jäkel på det.

Den klassiskt brittiska sjuttiotalsdoftande rocken som kryddats med två matskedar dancepop hade en lekfullhet i musiken som påminde mig lite om svenska Big Money. En duo som för övrigt släppte två genialiska plattor på 90-talet. Precis som Queen lyckades The Struts hybridisera genrerna, utan att det på något sätt kändes påklistrat eller spretigt. Radiovänligt, absolut och i mina öron klingade det positivism. I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra, Royal Republic, Mando Diao, Reach och ACT. I Storbritannien samexisterar The Struts med The Dirty youth, A Jokers rage, Boston Manor, Don Broco, Tomorrow is lost och Cats in space. 

Idag släpps den emotsedda uppföljaren. Är det överhuvudtaget möjligt att komma i närheten av förra plattan? Med tunga fotavtryck kan jag konstatera att utvecklingen från debutplattan till uppföljaren avstannat. Gruppen tar inte det förväntade steget som jag hade hoppats på. I titelspåret ”Strange days” bjuder man in Robbie Williams. Ett klokt val, som på pappret inte kunde blivit bättre. Det ska dock tillägas att jag syftar på de låtar där Guy Chambers var Robbies vapendragare. Därefter, med Stephen Duffy vid rodret, sjönk kvaliteten betänkligt. Med några få undantag. Som sagt, teoretiskt – en VM-final. Praktiskt, en vänskapsmatch. En bra låt är en bra låt helt enkelt och ”Strange days” är en sådan, utan att sticka ut. På debuten öppnade The Struts med ”Roll on”, på uppföljaren med utomjordiska ”Body talks”. ”Strange days” tillhör inte dessa top notch ögonbrynshöjande låtar. På efterföljande ”All dressed up (with nowhere to go)” släpper de in de distade gitarrerna i ljudbilden. Ett landskap som mindre oväntat osar 70-tal, lite Rolling Stones och mycket Slade. Låten i sig är helt okej, men inte heller här sticker det ut, så den landar strax över medel.

Nu när jag äntligen får chansen. Rolling Stones, Bruce Springsteen, Bob Dylan och Håkan Hellström. Vad har de gemensamt? Jo de överöses allt som oftast av sliskiga unisona hyllningskörer från musikkritiker världen över. Att de karboniserar sin musik är inte viktigt. Utan så ska det tydligen vara, och om de skulle råka utvecklas så räcker det med att spela in en cover av ”Imse vimse spindel” på rumänska för att recensenterna ska dregla över tillgreppet – nyskapande tror jag det kallas. Konservatism är alltså bra!? När det kommer till en annan typ av gubbrock, a.o.r. och melodiös hårdrock så vill samma individer inte ens ta i materialet med locktång eftersom de upplever att musiken sedan länge är jämnad med marken. Likt en pestsmitta avfärdas de som konservativa, otidsenliga, utdöda och molltoner från en svunnen tid som inte är i behov av någon renässans. Konservatism är alltså dåligt!? Som sagt stigmatiseringen över vad som anses rätt/fint eller fel/fult lever kvar, trots att de genrerna är vitalare än någonsin. Jag tycker att vi ska börja recensera musikkritikerna istället!

Tredje spåret är en cover av Kiss – ”Do you love me” från Destroyer (1976). Kiss levererade en låt där gitarren hade en mer undanskymd roll, men i The Struts version genomsyrar den istället låten. Jag upplever att originalet var mäktigare i Paul Stanleys skrud, men att covern inte alls är dålig. Egentligen är ”Do you love me” en låt som passar gruppen som en hand i handsken. Konstigt nog så låter originalet mindre mossigt än The Struts version. På fjärde låten ”I hate how much I want you” har de bjudit in kollegorna Phil Collen och Joe Elliot från ikoniska Def Leppard. Att jag instinktivt associerar inledningen till Mora Träsk – ”Fader Abraham” vet jag i skrivande stund inte om det är något positivt eller negativt. Även detta gästinhopp präglas av: bättre teoretiskt än praktiskt. Dock fungerar Slade-refrängen ihop med ”Farbror Abraham”-ingredienserna över förväntan. Plattans bästa med titellåten so far.

Tom Morell från Rage against the machine, Audioslave och The Night watchmen är nästa gästinhopp till drabbning. Resultatet blir en stökig, rockig tingest utan en adekvat refräng. Sjätte låten ”Cool” visar upp en sida som inte är min ”cup of tea”. Rolling Stones har aldrig tillhört mina husgudar och det lär inte heller denna låt göra eftersom det är rökstökig rock…utan egentlig refräng – meningslös. Vad har hänt!? Refrängerna har ju tidigare varit The Struts signum – lite ös på plattan räddar inte en dålig låt. I efterkommande ”Burn it down” matas vi med en halvtrött bluesdoftande pastisch som skulle kunna få vilken människa som helst att somna. Den fungerar nog bäst i vården, efter en överdjävulsk komplicerad operation. Frågan kvarstår: Har britterna glömt hur man skriver bra refränger?

På åttonde låten skiftar äntligen gruppen genrefokus från tråkig rock till typ indiepop. I ”Another hit of showmanship” tänds återigen radarn i mig. En bra låt? Definitivt! Mina tankar går till osannolikt underskattade svenska This Perfect Day och det är ett gott betyg. Till sin hjälp har de Albert Hammond Jr. En gitarrist som spelar i det alltid så hypade indierockbandet The Strokes. Denna vitamininjektion ökar mina förhoppningar att de två kvarvarande alstren ska rädda albumet från ett haveri. Näst sista låten tituleras opassande nog ”Can´t sleep”. Ett alster som återtar tidigare inspirationer från Slade och The Sweet, fast på ett negativt sätt – respiratorsömnigt. Albumet avslutas med bräckligt högkänsliga ”Am I talking to the champagne (or talking to you) ). Jazzblues-laidback musik med svärta, smärta och sväng. Det existerar en Robbie Williams-nerv i låten som är oemotståndlig. Varför inte fler låtar av denna kaliber!!?

Vill man ha sin musik imitativt serverad så bör man söka sig någon annanstans. Utifrån ett shakerperspektiv så blir The Struts megalomaniska blandning av genrer indirekt någon som uppfinner hjulen på nytt och parallellt skapar egna hybridöar. En faktor som definitivt hela a.o.r.-världen borde lära sig av, istället som nu, präglas av konservatism. Det gäller såväl hos banden som hos fansen, vika subtilt kräver det: en loose – loose situation. Genren är i behov av musik där lekfullheten finns närvarande, utan någon dold agenda att parodiera på densamma som exempelvis Steel Panther eller Wig Wam. The Struts är genrependlare. De gör det oförutsägbart för sin publik att veta tillhörigheten på musiken. Helt klart en styrka som band. Ett världsband dikterar reglerna, inte följer dem. The Struts tycks helt enkelt dyrka sin musikhistoria och visar det tydligt genom att hybridisera ny magisk musik.

Detta gäller dessvärre inte deras tredje platta, Strange days. Ovanstående text får snarare konserveras till deras nästa album. Visst, det är The Struts vi pratar om. Bandet som skapat ett av ett av 2000-talets mest medryckande poprockalbum, Young & Dangerous. Några förslag till kollaborationer till nästa platta är Dave Gahan (Depeche Mode) och Midge Ure (Ultravoux). Då vill jag att The Struts tar det rationella språnget och steppar upp de nivåer som de borde ha gjort på denna platta. Jag efterfrågar då mer lekfullhet, mer eklekticism, men framförallt betydligt högre kvalitet på refrängerna. Min dansutveckling fick inte heller något uppsving, eftersom det knappt fanns något att rockdansa till. Ytterligare en faktor de måste återinkorporera till kommande platta.

Band: The Struts
Titel:
Strange days
Genre:
Intelligent glamrock
Skivbolag:
Interscope Records
Releasedatum:
16 oktober 2020
Bästa spår:
Strange days, I hate how much I want you, Another hit of showmanship, Am I talking to the champagne (or talking to you)

Av Mats ”Hammerheart” Widholm