Your one stop place for all things rock!

Ny Skivrecension: Vega – ”Grit your teeth”

Gruppen är för mig en lite udda fågel i den melodiska hårdrockssfären, precis som svenska Degreed. Vega är bandet som lite ofrivilligt dragits in i a.o.r.-sfären. De vill främst titulera sig som ett rockband, fansen tycks vilja något annat. Mänskligheten har ju en tendens att vilja kategorisera allt som går att kategorisera. En smörgås är också ett bröd, en limpa är ett sorts bröd, hälsolipma en variant av limpa. Deras främsta inspiratörer heter Bon Jovi och Def Leppard. Precis som dem, vill Vega spela stadiumrock, inget annat; A.O.R-stämpeln vill de helt sonika tvätta bort.

Vega och jag har ett väldigt polariserat förhållande till. Å ena sidan består deras låtar nästan bara av potentiella hits, vilka andra band skulle kunna döda för, å andra sidan något dysfunktionellt, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på; något abnormt jämntjockt månne? Annars är jag med på tåget, att en låt utan refräng, är som ett krig utan vapen. I Vegas fall, är inte låten refrängstark, är det ingen Vega låt helt enkelt.

En annan vattendelare är sångaren Nick Workman som tidigare frontat Kicks och Eden. I mitt tycke är det han som indirekt stjälper Vega till en form av likformighet. Bristen på variation i rösten kan nästan jämföras med Gary Hughes i kollegorna i Ten. Trots bra låtar i det bandet, blir det i mina öron knappt lyssningsbart, just på grund av just avsaknad av adekvat rockröst. Nu är det inte riktigt så illa ställt för Nick Workman, men paralleller går onekligen att dra. Jag såg Vega 2019 på 10-års jubilerande H.E.A.T festival i Ludwigsburg. Där fick jag se en annan sida av Nick Workman. En röst fylld av liv och lust, en som lät helt annorlunda live, än på deras album, så kvaliteten fanns definitivt där.

Ett draglok är däremot världens bästa tvillinglåtskrivarteam: James och Tom Martin. De har minst sagt varit produktiva, förutom låtar till Vega, så har de har skrivit hits till bland annat: Sunstorm, Ted Poley, House of lords, Khymera, First signal, From the inside, Issa, Blood red saints, Find me och Tony Mills.

Brittiska Vega har hunnit släppa fem plattor sedan 2010. För två år sedan ynglade de av sig Only human, i mitt tycke deras sämsta hittills. Omdömet var skoningslöst blytungt från min sida: ”Idéerna är nästintill uttömda, rösten för ansträngd, variationen har knappt funnits där; nu verkar de mest trötta”. Är det dags för en återupprättelse via nya sjätte Grit your teeth? I och med deras nya platta har de arbetat med producenterna The Graves brothers. Bröderna Joe & Sam har bland annat producerat Asking Alexandria, With one last breath, Funeral For A Friend och The Family Ruin. Ett mer metalsound skulle kanske kunna bryta den ibland könlösa produktionen som präglat bandet på deras tidigare album, för att istället ersättas av ett betydligt mer organiskt, modernare, tuffare och fräschare musikskrud?

Tro det eller ej, men de lyckades fullt ut med transformeringen från lättmjölk till en produktion med mer bett, trummor med kraft och mer muskler så att säga, precis som de ville. Därför blir inledningen så horribelt härlig, eftersom skruden är uppdaterad, inga slokörade axelvaddar längre. Plattan inleds med med fem rockhymner. ”Blind” sätter ribban högt. Gitarrdriven rock med en fläskig refräng såklart. Bakomvarande ”I Don’t need) perfection” inleder med ett riktigt köttigt riff ,vilket utmynnar i refrängstark halvnelson. Titellåten ”Grit your teeth” höjer kvalitetsmätaren ett snäpp till. Inte lika mycket melodisläktskap med Def Leppard som Grand Design (vilket egentligen är helt omöjligt), men definitivt samma stil som Sheffields stoltheter. Inte svårt att räkna ut att den kommer att bli en publikfavorit live. Jag är ingen blueskille, men ”Man on a mission” inleds bluesigt för att att övergå i en av albumets klockrenaste refränger. Förutom den krispiga produktionen märker jag att Nicks röst mognat eller förändrats. Jag upplever inte samma enerverande tonlägen som förut. Om det är något medvetet eller inte vet jag inte, men nu känns det bättre att lyssna på helheten.

Spår sex, ”Consquence of having a heart”, är i mina ögon plattans killerlåt. Tyvärr är den halvsnodd från Tears for fears – ”Mad world”. Att influeras av andra, och låna subtilt är egentligen något helt naturligt. Dock finns det subliminala gränser för hur tunn den gränsen kan vara. I mitt tycke stjäls det aningen för mycket för sitt eget bästa, vilket devalverar låten i sig. Synd på så rara ärtor. ”This one is for you” fortsätter att spinna vidare i rockhymnernas förlovade land. Efterkommande, lite lugnare ”Battles ain´t a war” har marinerats fram till en av de bättre alstren på plattan. ”Save me from myself” återgår till det uppdukade smörgåsbordet av adekvata verser och refränger. Näst sista låten ”How we live” är den som lär tillfredsställa a.o.r.-nördarna mest och bäst. Blytungt utkristalliserar sig den till något rosa halvfluffigt. Avslutande ”Done with med” knyter ihop säcken genom att öppna den. Något punkigt, något mer modern rock, något skramligt kommer ut ur säcken, och så jäkla befriande det är. Självklart tillkommer det en refräng av rang, något annat skulle väl vara ett Vega-helgerån.

Jag hade i ärlighetens faktiskt gett upp hoppet om Vega. I och med uppdateringen av deras sound och Nicks rösttransformering så lever hoppet istället. Kanske man i framtiden får jämföra dem med grupper som Three days grace och Shinedown? Som det känns nu, kan detta vara ett av årets 10 bästa album – helt beroendeframkallande.

Band: Vega
Titel: Grit your teeth
Genre: Melodic arenarock
Skivbolag:  Frontiers Music SRL
Releasedatum: 12 juni 2020
Bästa spår: Man on a mission, Consquence of having a heart, Grit your teeth, Battles ain´t a war
Betyg: 9/10
Mats ”Hammerheart” Widholm