Your one stop place for all things rock!

Ny skivrecension – The Waymaker – The Waymaker

Hjälten är Gud, Satan antagonisten. Temat är den eviga kampen mellan gott och ont. Texterna är en murbräcka av lovsånger, där de kristna texterna inte går att misstolkas. Utifrån om man som band har målsättningen att tillhöra toppskiktet i hårdrockssfären är det dessvärre ett tungt ok att bära. Men ärligt, kan man lyssna på låtar om ändlösa krig, drakar & demoner, alkoholpropaganda, gaypirater och dysfunktionella relationer, så funkar  halleluja i lagom doser för mig.

Narnia är ett kristet band, något många hårdrockare instinktivt, men generellt sett orättvist ratar. De bildades 1996 i Jönköping av Christian Liljegren och CJ Grimmark. För mig inleddes intresset för Narnia genom fantastiska plattan Enter the gate från 2006, sedan har det bara rullat på. Neo-classic, pop och melodisk hårdrock, kryddat med en tesked power metal, deras recept kan verkligen stämplas som kvalitetsmusik.

Förutom Christian Liljegrens bravuriska sång i Narnia har den gravt underskattade gitarrfantomen Carl Johan Grimmark en härdsmälta med i spelet. Han har visat prov på en unikt personlig stil som är både melodisk bombastisk och intelligent, men med melodierna ständigt närvarande. En kompetens som han bland annat visat i Narnia, Audiovision, Divinfire, Rob Rock, Beautiful Sin, German Pascual men också på sin fenomenala soloskiva Grimmark (2007) samt exceptionellt undervärderade Empire 21 (2014). Om det är hans kristna approach som satt käppar i hjulet att ta en adekvat plats bredvid Ozzy Osbournes band låter jag vara osagt, men om så är fallet är det ett helgerån, en skymf …eller så är han helt enkelt inte intresserad av platsen.

The Waymakers debutalbum figurerar tyvärr bara CJ som gästmusiker på albumets cover. I hans ställe kollaborerar istället Christian Liljegren med death metal ulven Jani Stefanovic (Essence of Sorrow, Solution 45, Zhakiah, Mehida, Miseration). Det är inte första gången de samarbetar. Mest känd är väl duon från Divinefire som släppte fem plattor mellan 2004 – 2011. De kan väl bäst beskrivas som Yngwie på steroider eller Dragonforce lillebrors hundvalps leksaker, de utan hjul, fast med mini rattmuff. Släkten är värst…eller bäst, i vilket fall som helst fullbordar Katja Stefanovic (Random Eyes) triokonstellationen.

Hade Gud varit hårdrocksproducent så hade hen varit nöjd med resultatet; det liksom låter djävulskt bra. Janis gitarriff är rakbladsvassa och snygga, Christians melodiösa röst ödesmättande, Janis stämma avgrundsdjup i samspel med Katjas starksköra tonsäkerhet och accentfria sång. Kraftpaketet inleds med The ”Waymaker”, ett brutalt mangel från Edens lustgård. Tre vokalister som frenesiylar fram denna klippa till refräng, vilken sätter standarden för vad som komma skall. Efterkommande ”Kingdom of heaven” inleds i stil med Stratovarius. Katja och Christian duettsjunger lungorna ur sig. Refrängen är som manna från himlen. Janis gitarrspel får jag instinktivt starka Yngwie vibbar till; i min bok ett sjusärdeles plus i kanten. En personlig favorit för Christian är Strypers Soldiers under command”, därav att denna cover finns med. En bra låt som faktiskt låter bättre än originalet. I 120 Km/timmen rusar ”Marching on”. Refrängen är som tagen ur Yngwies samarbete med Göran Edman…på ett positivt sätt – neoclassical hardrock, när den är som allra bäst, jäklars vad jag saknat det.

Femte alstret ”Prophets Sigh” är en instrumental historia. Trumsolon är tråkiga, precis som låtar utan text. Jag har svårt att bedöma den musikaliska teknikaliteten, då jag inte är musiker själv. Hade jag fått välja så hade den inte varit med alls. ”The name above all” tar upp den vokala stafettpinnen. Plattans näst lugnaste låt fortsätter producera adekvata refränger. Yngwies skugga, eller mer passande anden, ligger hela tiden och lurpassar. Det som verkligen särskiljer Waymaker ifrån halvguden själv är just användandet av tre vokalister, samt pendlandet mellan kvinnlig och manlig sång. Det närmaste vi kommer en ballad återfinns på ”The rain of you”. Katja visar upp sitt breda register som står i full blom, sedan sammanstrålar vokalistkollektivet i den bombastiska refrängen. Näst sista låten ”I´am sustained” är en smittsam dubbeltrampande sak som fortsätter på den den inslagna refrängstarka grusgången. Plattan avslutas lika aggressivt som den inleddes med ”See the new generation”. Troligtvis är jag ytterst tjatig om the hand of Yngwie, men här är verkligen inspirationskällan som mest påtaglig.

Att jag lyssnar mer på musiken än texterna är i mitt fall pure luck eftersom jag är en renodlad agnostiker. Förövrigt religionens svar på Stryktipsets helgardering. Kärleken till Gud definierar texterna, dock inte rena hallelujaorgier, något som annars kan bli aningen tröttsamma.”It´s a killer, no filler” är ett epitet som inte är synonymt med helheten, men inte långt därifrån. De låtar som jag sätter mest och bäst värde på är ”The Waymaker”, och ”Kingdom of heaven”. Nio låtar, varav en är en Stryper cover och en är en instrumental pastisch: kanske är i snålaste laget. I vilket fall som helst är musiken en uppvisning i den högre melodiska hårdrockskolan, med potential att frambringa en odödlig klassiker via deras förhoppningsvis andra platta.

Band: The Waymaker
Titel:
The Waymaker
Genre:
Neo-classic melodic metal
Skivbolag:
Melodic passion records
Releasedatum:
25 september 2020
Bästa spår:
The Waymaker, Kingdom of heaven
Betyg:
8 av 10

Mats ”Hammerheart” Widholm