Man måste verkligen känna med Wildness. Debutalbumet hyllades unisont och live var de till och med ännu bättre. Med Gabriel Lindmark som frontfigur såg jag dem på Rock City Stockholm 2018 och trots att de spelade först av alla och därmed för en liten publik så var de ändå bandet man pratade om på vägen hem. Det i konkurrens med Art Nation, One Desire och House of Lords. Snacka om att knäcka! Inför album nummer två var dock Gabriel inte kvar och vis av erfarenheten om att inte bara kunna följa upp ett sådant fantastiskt debutalbum utan även med en ny sångare var vi många som var skeptiska. Men Wildness tog det som tändvätska och levererade ”Ultimate Demise” som verkligen golvade mig totalt så till den milda grad att jag rankade albumet som nummer två alla kategorier i min topplista för 2020. Tyvärr vet vi ju alla vad som väntade och när Covid satte stopp för alla konserter fick albumet aldrig det erkännande det verkligen var värt. Precis när de var på väg att ta upp kampen mot giganter som Eclipse och H.E.A.T blev det istället ingenting och i stort sett helt tyst i över två år.

Nu skriver vi dock 2022. Covid pandemin är över och Wildness tar inte bara nya tag med ett nytt album, de har dessutom signat med Frontiers Records och verkligen fått alla möjligheter till att verkligen skruva upp produktionen och bjuda oss på ännu ett mästerverk. Erik Forsberg har fått ett album i benen och gruppen står sammanfogade kvar redo att leverera. Nu kör vi!

Tyvärr får vi en riktig ”mardrömsstart” då andra singeln ”Nightmare” som inleder albumet inte alls föll mig i smaken varken när den släpptes eller nu när den ska dra igång albumet. Tuggummi refräng till trots vill den inte fästa alls. Solot är lite tråkigt och vad vill de få ut av en lång fadeout på ett spår som ska få igång huvudet och kroppen? Redan här får vi också en hint om att något är lite annorlunda jämfört med de två tidigare albumen. Vi återkommer snart till det. Release The Beast” följer nämligen och här får vi istället betydligt fler hintar mot Judas Priest än Toto. Hurra! Så här ska mitt Wildness låta! Attityd, killer refräng som sätter sig och ett solo Richie Faulkner hade varit stolt över! Mycket bättre.

Lyckan blir dock kortvarig när första singeln från albumet ”Tragedy” följer. En låt jag redan har hört tiotals gånger i år från andra duktiga band. Eller ja inte precis den, men typen av låt. Stabil tråkig AOR där det egentligen inte händer någonting. Till och med solot som faktiskt är rätt bra hålls tillbaka alldeles för mycket i ljudmixen. Love Surrection” har en skön inledning, får lite Whitesnake vibbar till och med. Men återigen lagom till refrängen är vi tillbaka i det stabila, tråkiga AOR lunket. Vad händer här egentligen? Wildness som alltid levererar refrängen?

Tendensen fortsätter i spår efter spår. Halvvägs in i album är det uppenbart. Ett medvetet val har gjorts från Melodic Rock spåret mot bredare flerfils AOR motorväg. Även ljudbilden är mycket mycket försiktigare än tidigare. Ingenting får sticka ut eller ta för stor plats. Vilket gör att albumet aldrig riktigt kommer igång, det bränner aldrig riktigt till ordentligt. Så otroligt tråkigt då jag verkligen hade sett fram emot att Wildness nu var redo att ta upp kampen med de stora i branschen.

Kanske är det lite löjligt att bli så besviken. För efter flera genomlyssningar förstår jag att slutresultatet kanske inte är så illa ändå. Är man mer för Journey än Eclipse kanske man till och med kommer älska det. Och det finns mycket örongodis att hitta om man lyssnar noga. Men som jag tidigare nämnt det är inte mitt Wildness. Jag delar ändå ut ett godkänt i slutbetyg. Det är det faktiskt värt. Men nästa gång vill jag ha mina gubbar tillbaka. Och då får de sjutton leva upp till sitt namn!

Artist: Wildness

Albumtitel: Resurrection

Utgivare: Frontiers Music

Släppdatum: 221014

Bästa Spår: Release The Beast

Betyg:

Av: Magnus Blomqvist