Your one stop place for all things rock!

Palace – ”Binary music”

Flitigt anlitade Michael Palace har, förutom egna bandet ”Palace”, under några få år gjort sig ett namn som studio och livegitarrist för en lång rad band. Ett axplock av dessa är Adrenaline Rush, Reach, Erika, Houston, Find Me, Gutterdämerung, Big Time samt Steelheartsångaren Miljenko Matijevic. Han har också skrivit låtar och samarbetat med band som Cry of Dawn, First Signal och Kryptonite.

Den här gången verkar han ha gjort en djupdykning i sina föräldrars skivsamling. Mr Mister, Simple Minds, Level 42, Gino Vanelli, Dare, Mike & The mechanics, Scritti Politti, Go West, Johnny hates Jazz, Visitors, Dan Reed Network, Queen, TOTO, Europe, Treat, Wax och Big Money. Det är en varierande smältdegel av en smula oväntade influenser som i mina öron bildar grundplåten till Palace andra skiva ”Binary music”.

Här finns låtar som förmodligen hade blivit omedelbara hits om vi leker med tanken att vi flyttar oss tillbaka till Trackslistan ca 1988. Mitt fjortonåriga jag fnittrar av förtjusning när jag hör ”To have and to hold”. Här finns den typ av glättigt popig ”Blue eyed soul” som Go West, Visitors, Johnny hates Jazz, Level 42, Mike & the mechanics och Wax kunde skita ur sig under senare hälften av åttiotalet blandat med TOTO. ”Love songs” är ett annat exempel på den här typen av euforisk och soulig pop/rock som var vanlig i brytningen åttio/nittiotal. Mr Mister och Night Ranger influerade titelspåret ”Binary music” är också en riktig rackabrakare som säkert hade fungerat utmärkt på listorna för trettio år sedan.

Finurligt betitlade ”Queen of the prom” är en liten smällkaramell där en barbershopkör möter just Queen, Robby Valentine och Big Money. Det lite småjazziga och TOTO influerade solot är en rolig detalj.

Bland de bättre spåren hittar vi också Treat och Europeinfluerade ”Dangerous ground” som är rak, refrängstark och energisk melodiös rock. ”Julia” har en svag doft av blues, låter Classic rock och för tankarna till Whitesnakes färgsprakande pudelrocksperiod ca. 1987. Även ”Promised land”, med drag av Gino Vanelli och Dare, har punch i refrängen och sköna körer. Överlag är det dessa tre spår som rockar mest utan att för den sakens skull regelrätt kunna betraktas som hårdrock. Till och med balladen ”Who’s counting time”, som följer den röda tråden i sound, känns både uthärdlig och på sin plats i sammanhanget. Den har mer gemensamt med ovanstående influensers lugnare stunder än valfri smörig hårbandsballad från sent åttiotal.

”Tears of Gaia” har ett luftigt och atmosfäriskt sound som låter som en blandning av Mr. Mister och Simple Minds. Ett snyggt sound med roliga synthljud, men tyvärr alltför pretentiöst och utan minnesvärda melodier. ”Nothing personal” är plastigt åttiotalsfunkig och bjuder på mer av samma vara. Tyvärr har också detta spår en svag melodisk bärkraftighet.

Michael Palace har till stor del skapat ”Binary music” på egen hand och trakterar samtliga instrument utom trummor som medproducenten Daniel Flores (Find Me, First Signal, The Murder Of My Sweet) spelar med den äran. Gitarristen Oscar Bromwall är också gästsolist på ”Julia”.

Det är en enorm skillnad mellan debuten ”Master of the Universe” och ”Binary music” i såväl komposition, och sound som produktion. Ljudet är större, luftigare och mer dynamiskt. Jag skulle lite slarvigt vilja ringa in det till en slags starkt pop och soulinfluerad ”Hi-tech AOR” som figurerade på listorna mellan ca 1986 och 1990. Kanske en nördigt konstruerad och skitnödig omskrivning, jag vet, men ni som kommer ihåg musiken från den här perioden förstår säkert vad jag menar. Modigt med tanke på att det är få, om ens något annat, band inom melodic rock genren som valt denna inriktning på sound. Överraskande på ett trevligt sätt!

Band: Palace

Titel: Binary Music

Genre: AOR/Melodic rock

Skivbolag: Frontiers

Releasedatum: 7/12

Betyg: 8/10

Bästa spår: ”To have and to hold”, ”Love songs”, ”Dangerous ground”, ”Binary music”, ”Queen of the prom”, ”Promised land”

Peter ”Amber St Pete” Johansson