Recension-Black Paisley-Rambler

Den 11 December kommer Black Paiselys nya album Rambler ut och jag föreslår att ni som gillar klassisk rock ska hålla ögon och öron öppna.

Bandet som lirat ihop sedan 2015 har tidigare släppt albumen Late Bloomer (2017) och Perennials (2018) som båda har fått riktigt bra kritik och fansen verkar bara öka i takt med att det kommer ny musik och jag tror ni kommer förstå vad jag menar när ni hör det här.

Introspåret Damned slänger in oss i öset med en gång. Det är en skön dänga som väcker liv i den något 2020-sargade hårdrockssjälen. Det finns ett riv i rösten och ett drag i musiken som liksom bara lyfter en till att vilja höra mer. Låt nr två, Without Us visar bandets bredd redan här, det är fortfarande klassisk rock men här finns det en mer polerad yta med snygga körer och ett renare ljud. Något som inte alls minskar lusten att lyssna mer, snarare tvärtom. Higher Love följer upp med ett skönt bluesigt intro och det är helt klart rätt vibbar för resten av låtarna. Stefan Blomqvist som sjunger visar verkligen sin förmåga att tolka texterna till musiken och det känns som en hyllning till flera av de stora namnen inom bluesrocken. Tänk lite Joe Cocker, tänk Gary More och få en aning om vad som finns att lyssna på här. Det är en solklar blinkning till vad de lämnat i arv.

Save The Best följer upp med ett positivt och nästan muntert intro som känns bra i kroppen. Att få bli glad när man lyssnar på musik är ju en positiv biverkning eller hur? Jag vill bara sitta i gräset på Sweden Rock med en kall i näven och le stort när det här spelas. Det är en skön 80-tals vibb i det här och det är inte sleeze! Det är rock! Missförstå mig rätt nu, jag gillar sleeze as much as the next guy men det behövs mer av det här! Och så kommer Timeless Child. Vi snubblar rakt in i rocken och jag känner att det finns en botten till i det här. Det är något tyngre, något dovare och jag skulle nog säga att basen får en liten extraroll i det här. Och körerna. Det här är ett band som inte är rädda för körer och som dessutom använder dem helt rätt. Lätta rysningar av välbehag är mitt betyg på den här låten.

Låt nummer sex Take Me To The River är en låt som åter igen flirtar med bluesrocken. Det finns en skön rytm där trummorna får fokus i början av låten ihop med sången och en backupgitarr. När de möter upp de övriga kommer det en fantastisk 80-talskänsla återigen som bara får mig att tänka på bilstereo och instrumentbrädetrummor! Falling som följer upp är en riktigt skön slowsong. Och här känner man igen den tidigare nämnda hyllningen till bluesrocken direkt. Det är en riktigt skön låt som passar in i tempot på albumet. Så avslutas albumet med Give It Up som plockar upp taktpinnen och öser in rocken igen. Det lämnar en med en önskan efter att lyssna igen, och igen.

Albumet är över lag ruskigt snyggt. Det märks att man lagt ner tid på att skapa en vettig låtföljd och att få en produktion som lyfter alla musiker på ett bra sätt. Att bandet gillar 80-tal och bluesrock känns självklart när man lyssnar och de är helt klart färgade av det. Att albumet är producerat av Franco Santunione (Electric Boys), Martin Karlegård att det är mixat av Robert Pehrsson (Thunder Express) kan ha haft med det grymma gunget att göra och det tackar vi för!

Det är ett album som kommer stå stadigt i spelhyllan över jul!

Artist: Black Paisely
Titel: Rambler
Releasedatum: 2020-12-11
Skivbolag: Black Paisely AB
Genre: Rock
Bästa låtar: Higher Love, Save The Best
Betyg:

Bandet:
Stefan Blomqvist – Lead vocals and guitar
Franco Santunione – Guitars
Jan Emanuelsson – Bass
Robert Karaszi – Drums and Percussion.

/P ”The Poser” Pousár