Nederländska bandet Blackbriar har tagit nästa kliv i sin karriär då de signerades av Nuclear Blast Records i fjol och nu är resultatet här med den nya plattan A Dark Euphony. Blackbriar bildades 2012 och har i sin katalog en fullängdare, tre EP:s och flera musikvideos. Bandets stil har genomgående beskrivits som Gothic rock, symfonisk metal och alternative metal. Bandet har en uppsättning på sex personer, men frontfiguren, sångerskan Zora Cock är den man bör lägga på minnet.

Ska vi jämföra med den föregående fullängdaren The Cause of Shipwreck (2021), så tycker jag att A Dark Euphony är ett stort kliv framåt för bandet då de fått ett större bolag i ryggen. Bandets symfoniska stil har blommat ut och goth stilen gör sig väl gällande sång och keyboardens melodier. Jag får känslan att det symfoniska och gotiska i detta album smälts samman ganska väl, medan det alternativa har nedtonats även om det går att höra lite fräcka och nedstämda gitarriff i ljudbilden. Hela denna beskrivningen anser jag att man kan fånga redan i den första låten An Unwelcome Guest som visar sig vara ett riktigt bra öppningsspår.

Blackbriar tycks i detta albumet ta ett första kliv in i skaran av Nederländska band som lyckats få till välgjord och storslagen symfonisk metal i ljudbilden, där går det att räkna upp band som Epica, Within Temptation och Delain med flera. Men jag nämner det med ett litet förbehåll då ett band som Blackbriar som trots över tio års erfarenhet har en bra bit kvar tills de kommer i nivå med dessa band. Men med tanke på att Blackbriar även är ett gothband som breddar det stilistiska, så vill jag även jämföra dem med ett band som Lacuna Coil. Likaså Zora Cock med Christina Scabbia. En bra låt i mer Lacuna Coil spåret tycker jag är Spirit of Forgetfullness.

Det går att nämna några andra låtar också. Cicada tycker jag är en bra mix av bandets stilar då den har en symfonisk överbyggnad, gotisk distinktion i sång och minimalism och alternativ i basgång och leadgitarr. My Soul´s Demise kan ses som motsatsen till Cicada då den är mer storslagen och dubbelt upp i alla inslagen som jag beskrev. Thumbelina är en låt som har ett musikalisk djup som påminner en hel del om Within Temptation, men i lite lägre takt då goth som stil är mer trög. Men associationen ser jag som en styrka. Crimson Faces gör sig väl som ett avslutningsspår då den känns lite dramatisk.

För att dra åt slutklämmen så tycker jag att Blackbriar tagit ännu ett kliv i sin karriär med A Dark Euphony. Jag tror de kan nå ut mer och hitta nya fans, både bland yngre och äldre lyssnare av både symfonisk- och goth metal. Med större muskler i ryggen i form av Nuclear Blast så har de fått en mer kristallklar produktion som är behövligt i så djupa stilar som bandet vikt sin karriär åt. Frågan man kan ställa sig är hur bandet kommer axla detta och hur de kommer tackla det i framtiden då förväntningarna troligen kommer växa på dem, men det får framtiden utvisa.

Genre: Gothic rock, Symfonisk metal, Alternativ metal

Skivbolag: Nuclear Blast

Bästa låtar: An Unwelcome Guest, Spirit of Forgetfullness, Cicada, Thumbelina

Recension av: Anthony Ceylan