Brujeria är tillbaka med albumet Esto Es Brujeria. Det Amerikansk-mexikanska bandet som bildades 1989 och som numera har sin bas i Los Angeles spelar i regel death- och groove metal, samt grindcore. Samtidigt är de väldigt utsvävande och underhållande, vilket går att skriva under på om man sett gruppen live, vilket jag faktiskt gjorde på Gefle Metal i somras. Gruppens alla frontmän sköter lead- och bakgrundssång, sen mitt i allt det mycket mellansnack. Allt på spanska, även med publiken! De slängde sig mycket med Cabrons, och med det ordet går det att förstå bandet: tungt, hårt, galet, direkt och grandiost!

Brujerias storhet tycker jag ligger i helheten gruppen får till med sin image, scennärvaro och musik. Gruppen har gjort sig kända för sina texter som handlar om politik, narkotika, invandring, antiklerikalism, satanism (Brujeria betyder översatt på spanska häxkraft). Visuellt ser frontmännen ut som att de kunde varit med i en Narcos serie, eller ifrån filmen Blood In Blood Out.

Något nytt med albumet är att gruppen har en ny kvinnlig medlem i deras stall, La Encabronada (Jessica Pimentel). Hon är bakgrundssångare i gruppen och hörs på låten Bruja Encabronada där hon sköter stor del av sången. Jag tycker även den låten är en av albumets bästa låtar. Den är en bra blandning av Death metal i hantverket, grindcore i snabbheten och groove i solon. En rolig grej med henne är att hon är gift med ingen mindre än med Tomas Haake , trummis i Meshuggah. Annars är det en helt mansdominerad grupp sedan starten.

Albumet till sin helhet är väldigt tungt, energiförlösande, charmerande och inspirerande. Det är lätt att lyssna ifall man är inne på tyngre heavy metal. Gruppen är trogna sina tre grundgenrer som jag nämnde ovan då det går att hitta drag från dem i flera låtar. Jag tycker även gruppen är experimentella då de ibland haft elektroniska inslag, pratsjunger och utför dialoger i låtar och jobbar med samplingar. I det sistnämnda så är sista låten Cocaina en sampling av Eric Claptons kända låt ”Cocaine”. En annan känd sampling de gjort tidigare är Marijuana ifrån 1997, där de samplar ingen mindre än Los del Rios gamla dänga ”Macarena”.

Låten Estado Profundo är en höjdpunkt, jag skulle beskriva den som en rå groove metal låt, och sången drar med sig lyssnaren. Tu Vida Loca känns som en grindcore låt, men med grooviga mellanpartier. Det är lite av samma dragningskraft med sången som den föregående låten. Låten Testamento 3.0 tror jag kan intressera svenska lyssnare extra. Låten är albumets längsta på strax över 6 minuter och den har vibbar av old school svensk dödsmetall, som Entombed, Dismember och liknande i stora drag. Andra låtar som sticker ut är G-A-K, Mochado och Covid-666, ja givetvis ska Brujeria nämna pandemin som vi alla gick igenom.

För att sammanfatta tycker jag Brujeria lyckats igen med sin musik och sin egna grej. De har skapat ännu ett solitt album som är lätt att gneta sig igenom. Vill man ha latinamerikansk extrem metal med finess och lite stake, så finns Brujeria där för en.

Genre: Death Metal, Groove Metal, Grindcore

Skivbolag: Nuclear Blast

Bästa låtar: Estado Profundo, Bruja Encabronada, Tu Vida Loca, Testamento 3.0

Recension av: Anthony Ceylan