Your one stop place for all things rock!

Recension: Electric Boys – ”The Ghost Ward Diaries”.

The ghost ward diaries. Dagboken från Ghost Ward inspelningsstudio. Verkar som de haft en väldigt trevlig tid med tanke på slutresultatet. Fest, kärlek, väntan på lön och till och med utslagna av Tyson!

Men vi gör väl som man ska. Börjar läsa boken från början. Det börjar tungt. Baksmälla. Usch. Och inte får man ligga hemma i sängen och vila ut sig. Nej ändå borta i Hannover. Ajajaj. Det är bullrigt och slamrigt och jobbigt. Men! Electric Boys är inga gnälliga gubbar. De vänder på steken och får all ångest och trötthet att verka som bortblåst. Vilken hejdundrande rocklåt att inleda ett album med! Jag vill också vara ”Hangover in Hannover”!
In i spår två ”There she goes again”. Redan här får vi plattan bästa spår. Men andas ut. Det här är inget negativt. För oj det kommer mera. Monsterrefrängen och de grymma riffen gör dock att den knappt vinner striden till slut. Spår tre ”You spark my heart” är lite lugnare och ger mig lite Joey Tempest vibbar. Som sagt lite mer tillbakadragen och lugnare utan jätteriffen men herre jösses vilken härlig låt!
I ”Love is a funny feeling” är de sköna gitarrerna tillbaka. Men den här gången mer Electric Boys anno 89- 93 med mer funk än rock känsla. Man kan inte hjälpa att man diggar med den sköna refrängen! Man liksom dras in och allsången kommer sitta som ett smäck under kommandes livegig!
”Gone, gone gone” är inledande fyra spår och här har vi femte bidraget. Även här lite lugnare men fantastiska gitarrer även här. Rockig, skön och med de här fantastiska aaah, aaah, aaah körererna som får håren att resa sig på armarna! Låten byter även lite skepnad innan slutet mot värsta AC/DC gunget! Fantastiskt! Instrumentallåten ”Swampmotofrog” följer och här leker de verkligen. Inga hämningar finns utan de kastar sig mellan rock/funk och metal i melodin. Imponerande!
”First the money then the money” är en kalasdänga till rocklåt även den med allsångsrefräng. Skall det här aldrig ta slut? Nej, nej onej! Nu blir det bluesigt! Med underbara körer! ”Rich man, poor man” med slidegitarr tar mig tillbaka till Quireboys storhetstid. Hör jag även lite Aerosmith? Refrängen är enkel och sätter sig som ett smäck. Jösses!
I ”Knocked out by Tyson” får vi en klassisk högkvalitativ Electric Boys rock/funk metal låt. Refrängen är det som är grejen här. Ganska enkel vers men vad gör det? Alla kommer sjunga med och återigen, återigen det underbara gunget i gitarrerna. ”One of the fallen angels” avslutar. Tyvär! För jag vill bara ha mer! Ganska enkel i sig själv och sticker inte ut. Men icke på något sätt dålig. Solot och det lugna partiet innan uppbyggnaden inför sista refrängen och avslutningen är grym.
Tio spår alltså med en av dem som instrumental. Tio TOKGRYMMA spår utan svacka där producenten David Castillo lyckats krama ur varenda droppe av svettig rockig funkig liten ton grabbarna klämt ur sig och kombinerat Connys röst och skön stämsång skapat ett tidlöst album som kombinerar det ”gamla” soundet med ett nytt modernt. Möjligtvis att vi hoppar över just den instrumentala någon gång men totalt sett en lektion från ”gubbarna” jag verkligen inte såg komma på förhand. Vi pratar ju egentligen om ett band som trots två bra album sen återkomsten 2011 ändå hade sin storhetstid mellan 89-95 med flertalet hits. Jag hade sett fram emot ett gediget rockalbum men fick istället ett mästerverk som kommer att åtnjutas såväl hemma på vinylen (förhandsbokad efter första lyssningen) såväl live när de kommer till Göteborg i December. Det här mina damer och herrar är ett av årets bästa album alla kategorier och jag rekommenderar er alla att verkligen gå man ur huse för att införskaffa just er exemplar. Conny, Franco, Andy, Niclas, Jolle och producenten David ett stort tack för att ni visar hur modern rock skall låta! Rockåret 2018 kunde inte ha avslutats på ett bättre sätt!

Betyg: 9/10
Bästa spår: Otroligt svårt! För mig There she goes again men ytterst knappt!
Av: Magnus Blomqvist