Your one stop place for all things rock!

Recension-Gotthard-#13

Jag sätter mig tillrätta. Nu ska jag få lyssna på kvalitets hårdrock. Låt nummer ett strömmar ur högtalarna och jag tänker ”Fan vad bra det här börjar”! Albumet är 15 låtar långt och jag tänker gå igenom det låt för låt med er för jag kan inte sätta ett betyg på detta utan att ge er en tydlig bild av vad jag hör och vad jag reagerar på med det här albumet.

Bad News som startar upp kalaset känns klart lovande. Det är tajt, det är ösigt och man vill ha mer! Nästa låt, Every Time I Die håller måttet med råge. Det är tempo och det är riktigt snygga körer som knyter samman hela soundet som har en ganska solid bas i basen (see what I did there? 😉) och sologitarren som leker in små slingor här och var. Det driver framåt och nu vill man verkligen ha en explosion!

Missteria som är låt nr tre börjar med mellanöstern influenser. Det är en rätt skön dänga, känns lite som något hämtat från 90 talet. Jag har dock lite svårt för Missteria körerna som känns lite väl rantigt för min smak. Låt nr 4 10.000 Faces fortsätter på 90 tals vågen, lite grungeinfluenser och ganska enkelt men välproducerat. Jag väntar fortfarande på explosionen!

Aj!! S.O.S? Här mitt i vad som skulle vara en ny härlig skiva att lyssna på i bilen dyker ABBA upp!? Först när jag hör pianointrot tror jag i min enfald att de har lagt in en snygg ballad här. Men icke. Här har man valt att göra en cover på en av Sveriges största exporter. Och nej. Sorry. Teet är hällt ur koppen för den är inte min kopp te. Visst är det snyggt producerat och man kan säkert uppskatta detta som en snygg cover men jag gillar det ej.

Låt nr 6, Another Last Time kliver in och räddar situationen något. Det är en lugn släpande rocklåt med riktigt sköna variationer i sången. Trummorna ligger rätt långt fram i produktionen och får verkligen vara det som håller låten i luften. Better Than Love följer upp med ett skönt intro som lovar ett något dovare ljud vilket stämmer bra, här får jag lite Bon Jovi vibbar. Det finns något i hur de valt att lägga sången och kompet som får mig att tänka på just Bon Jovi. Ni får lyssna och bedöma själva. Låt nr 8, Save The Date är en ganska mainstream hårdrockslåt. Det är bra men stundtals känns det lite enformigt att lyssna på. Save The Date följs av Marry You. Kan vi ana ett tema? Marry You är en typisk kärleksballad. Vakren mer eller mindre.

Man On A Mission som är låt nr 10 på albumet drar igång med ett mellantempo. Det är hårdrock och det ligger ett riktigt skönt solo 2:30 in i låten. Låten är snygg, den är väl bearbetad och har ett skönt low vibe trots den rockiga känslan. No Time To Cry som följer upp är något tyngre, något mörkare och riktigt snygg. Här har man producerat ett samarbete mellan alla i bandet på ett sätt som gör att man nästan kan se dem framför sig när man lyssnar på det. Känslan av ett samarbete, känslan av att bygga något ihop. Och resultatet blir något riktigt bra.

Låt nr 12, I Can Say I´m Sorry börjar lugnt. Det är en lite lugnare hårdrockslåt/ballad. Det är lite popkänsla i verserna, kanske lite Manic Street Preachers över lag. Inte dåligt på något vis, kanske kan jag önska bara lite lite mer hårdrock.

Låt nr 13. Rescue Me börjar med fokus på gitarr. Rakt av! Akustisk och el. Trummorna jobbar upp med rytm. Lite Bongotrummor. Sången kommer igång, det skapas en skön stämning och snart drar trummorna igång ordentligt och nu får vi höra en skön rytmisk låt med lite 70 tals vibbar. Jag gillar det, en häftig produktion med lite otippat ös! Här känns det mest Gotthard på hela albumet.

De två sista låtarna är en demoversion av No Time To Cry och en pianoversion av I Can Say I´m Sorry. Kul tillägg helt klart men frågan är om de hade behövts? Med det vill jag dock säga att jag faktiskt föredrar pianoversionen av I Can Say I´m Sorry framför den ”vanliga”, det här känns mer som en hårdrocksballad och sången får verkligen ta den plats den förtjänar.  

Vad tycker jag då? Över lag finns det mycket bra/ok på albumet men det är ett väldig ojämnt album, stilarna spretar lite väl mycket och den där covern drar ner betyget eftersom jag tycker att den var helt onödig i sammanhanget. Jag vill ha lite mer Gotthard, mindre ABBA! Om vi jämför med t ex Silver från 2017 så fanns det ett driv som höll sig genom hela albumet, det fanns en röd tråd i rytmer och melodier genom alla låtar och det är behagligt att lyssna på. Det här albumet känns inte alls lika genomtänkt och det blir inga toppbetyg den här gången.

Artist: Gotthard
Titel: #13
Releasdatum: 2020-03-13
Skivbolag: Nuclear Blast
Genre: AOR, Hårdrock
Bästa låtar:  No Time To Cry, Pianoversionen av I Can Say I´m Sorry
Betyg: 6/10

/P ”The Poser” Pousár