Den första låten jag hörde med detta band var Parasite. Jag fick låten skickad som en youtube-länk när jag satt framför datorn på jobbet. Med taskiga hörlurar som är gjorda för allt annat än musiklyssnande på öronen klickade jag på länken. Redan efter de första tonerna på gitarren, innan ens trummorna kommit i gång så ville jag stänga av datorn, resa mig upp, ta bilen hem, knäcka en öl och vrida på stereon så även mina grannar kunde lyssna. Vilket jäkla riv. Känslan av att stå framför en mindre scen i en sunkig (i positiv bemärkelse) källarpub var nästan fysiskt påtagande, jag vill ha mer av detta.

Efter att ha lyssnat på låten några gånger, inte på jobbet med dåliga lurar, så växer faktiskt låten ytterligare och den känns nästan som en gammal bekant, den liksom fastnar oavsett om man vill eller inte. På det hela taget en jäkligt svängig partylåt som gör sig bra över en öl i goda vänners lag när man vill öka på stämning lite. Men jag tror att denna låt skulle lämpa sig ännu bättre på en intim scen på Motörheadvolym.

Detta var alltså först intrycket av detta band. Jag har efter det lyssnat på hela skivan och lite mer blandade känslor och intryck kommer fram. Man kan höra influenser från 70-talets Kiss, framför allt på låten Speed Queen där öppningen på låten känns lite som en kopia, Never Relax är som tagen från en äldre Alice Cooper skiva. Detta innebär inte på något sätt att musiken är dålig, snarare tvärtom, det blir dock lite mindre unikt, vilket är synd.

Icarus, låt nummer fyra på skivan, gör precis som Ikaros i den grekiska mytologin, en riktig störtdykning. Med de andra låtarna i färskt minne så undrar jag vad som händer här. Det låter trött och tråkigt. Jag kan inte sätta fingret vad som är fel, kanske är det att partykänslan försvinner som gör att detta känns som en transportsträcka till nästa låt,
Big Machine. Ordningen är återställd, med gitarrer som bitvis låter som på pappas gamla skivor från 50–60-talet drar de på igen, Big machine är rätt namn då detta låter större än låtarna tidigare på albumet, det har tagit sig bort från den intima scenen till en större publik och det skulle nog kunna bli en sådan där låt som publiken sjunger med rejält i.

No Sleep. Nästa låt är inget man somnar till, den är tyngre än de tidigare spåren, den är lugnare, men absolut inte tråkig. Sången är mer framträdande och lätt att hänga med i, jag anar ytterligare en allsångslåt.
Kvinnor är oftast trevligt, det blir inte mindre trevligt av nästa spår Women. Ytterligare en ganska tung låt med enkla stadiga riff som gör att man omgående börjar röra sig i takt med musiken. Påminner en hel del av The Doors fast tyngre.

Run som är albumets åttonde spår är bra, en låt som skulle passa i vilken film som helst av Tarantino där Neil Young gör en cameoroll, lite ödesmättad med inslag av något som liknar country. Inte den bästa låten på skivan, men med en potential att växa rejält efter några lyssningar.

I min iver att skriva detta och att faktiskt lyssna på hela skivan inser jag att jag missat att nämna en av de bästa låtarna, I am dynamite. Störtbra låt med munspel och ett riktigt sväng. Ett redigt gött gitarrsolo, vilket det i övrigt är lite sparsamt med på skivan. Detta är en helt enkelt en förbaskat bra låt.

Get out, passande namn då det är sista låten ut på skivan. Tyvärr så beskriver inte namnet på låten känslan jag får. Jag vill absolut inte gå ut, jag vill ha mer, detta ger mersmak på riktigt och jag kan knappt hejda mig från att lyssna på allt de skapat tidigare.

För att sammanfatta detta alster. Överlag en riktigt bra skiva med stor igenkänningsfaktor. En skiva som växer för varje gång man lyssnar på den. Lite av de sköna poptonerna som känns igen från Imperial State Electric. Personligen tycker jag de som ger sig in på detta brukar misslyckas, det blir för mycket radiomusik och för lite originalitet. Mandalai Lamas gör detta på ett förtjänstfullt sätt. När jag lyssnar på den blir jag glad, jag vill träffa folk, ta en bira och jag kan riktigt se mig själv stå längst fram vid scenen med ett stort leende på läpparna. Enda smolket i bägaren är Icarus, men vem vet, den kanske växer till något riktigt bra. Det skulle i så fall inte vara första gången det händer med en liknande låt.

Personligen hade jag velat ge skivan fyra backar öl och större stereo i betyg, men det får jag inte då betyget ska vara enligt en annan skala. Betyget blir därför 7/10.


Vid pennan. Patrik Lindberg

Band: Mandalai Lamas
Album: Mandalai Lamas III
Releasedatum: 18 November 2022
Bolag: Cement Mixer & Redeye/Border
Betyg: