16 november 1996 är en av de allra viktigaste dagarna i mitt liv. De enda dagarna som slår den dagen är när jag gifte mig med min fru och när mina barn föddes. Den kvällen blev jag förälskad, inte i en tjej, inte i ett fotbollslag eller hockeylag, utan jag blev förälskad i ett band. Någon gång under våren 96 hade jag fått höra Whiplash och Hit The Lights och när jag fyllde 13 år i juni den sommaren fick jag den nysläppta Load i födelsedagspresent. Även om de båda Kill ém All-låtarna skiljer sig närmast kopiöst mycket åt från det som man fick höra på Load var det ändå låtar som Hero Of The Day, Until It Sleeps, Wasting My Hate och King Nothing som tog vid och utvecklade mitt nyfunna intresse för bandet Metallica. Sommaren övergick sedermera till höst och i november samma år var det äntligen dags för mig att se Metallica i Globen tillsammans med min storebror. Nästan exakt ett år tidigare hade vi två bevittnat Ozzy på Hovet, min allra första hårdrockskonsert. Med tanke på den högoktaniga kvällen Ozzy gav oss då var förväntningarna hos mitt 13-åriga jag på förhand riktigt högt ställda. Dock kunde jag nog inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig det jag fick vara med om den kvällen. Från att bandet sprang upp på den extremt stora scenen placerad i mitten av Globens golv och sparkade igång konserten utan att ens släcka ljuset till att de lämnat den kaotiskt med kollapsad scenshow, brinnande stuntmän och låtsassjukvårdare för att sedan avsluta de sista låtarna med endast en handfull hängande källarlampor som scenshow var jag helt förtrollad. Jag minns fortfarande känslan jag hade när jag lämnade Globen den kvällen, det här skulle bli min grej!

Efter den magiska kvällen i Globen köptes ganska snabbt plattorna Ride The Lightning, Master Of Puppets och The Black Album. De plattorna kom sedan att spelas, till min kära mammas förtret, frekvent på hög volym i det värmländska hemmet. Relationen med Metallica flöt sedan på fint, ungefär som första delen i en romantisk komedi där allting bara är frid och fröjd. Inför Metallicas Globen-spelning i maj 1999 lyckades jag till slut med hjälp av en fantastiskt engagerad engelsklärare vid namn Kerstin, få biljetter och det blev ännu en magisk spelning med mitt favoritband. Allting verkade flyta på hur fint som helst , men till slut, precis som i en romantisk komedi, kom vändpunkten som skulle separera oss från varandra. Jason Newsted lämnade Metallica, James Hetfield checkade in på rehab och ingen visste då om Metallica ens skulle fortsätta att existera. Till slut nåddes man av nyheten att Ozzys tidigare basist, Robert Trujillo, tagit över som basist för Metallica. Även om Jason var en favorit hos mig, kände jag ändå att det fanns en framtid, det fanns hopp. Då hände det! Som en blixt från en någorlunda klar himmel slog den ner som en bomb. St. Anger! Jag minns hur mycket jag hatade soundet, trumljudet och avsaknaden av gitarrsolon. Där och då kunde jag inte hitta något positivt med den nya platta Metallica precis släppt. St. Anger har dock åldrats riktigt väl och idag uppskattar jag den plattan väldigt mycket, men då kände jag mig ganska färdig med Metallica. Visst, jag såg den fantastiska dokumentären, Some Kind Of Monster, när den kom men det var typ det. Det var annars ett par år där Metallica hade en väldigt liten plats i mitt liv. 

Vändningen kom hösten 2008 när jag satt hemma i min lägenhet och hade på musikkanalen VH1 på teven lite i bakgrunden. Helt plötsligt kom videon till The Day That Never Comes från nya plattan Death Magnetic. Jag hade faktiskt inte brytt mig nämnvärt om att de släppt en ny platta, men när jag fick The Day That Never Comes kände jag hur allt kom tillbaka, det här var mitt Metallica! Inom loppet av en timme var jag på väg för att köpa nya Death Magnetic. Full av förväntan efter det jag nyss upplevt skyndade jag mig in på skivaffären och köpte ett exemplar av nya Death Magnetic och sedan var det raka vägen hem igen. Jag är medveten om att många klagat på ljudet på Death Magnetic, men det har aldrig varit något som stört mig. För mig har det här varit ett fullständigt magnifikt album sedan första lyssningen. Bara några dagar efter skivinköpet köpte jag biljetter till en av Metallicas fem spelningar i Köpenhamn kommande sommar och helt plötsligt var allt som det var igen. Nu var jag och Metallica ett igen! 

I slutet av november förra året nåddes vi av tre fantastiska nyheter på en och samma gång. Först kom nyheten att Metallica kommer till Göteborg och Ullevi för inte bara en, utan två spelningar i juni. Sedan kom nyheten att de kommer att släppa ett nytt album under våren, 72 Seasons och som grädde på moset fick vi också höra ett första smakprov i form av den adrenalinstinna Lux Æterna. Under vintern har vi sedan fått höra hela tre låtar till från kommande 72 Seasons. Metallica har verkligen blivit duktiga på använda sig av sociala medier. Inför varje låtsläpp från nya plattan har man lagt ut små smakprov på bland annat plattformen Tiktok för att teasa de kommande singelsläppen. Att släppa upp mot fyra låtar från en kommande platta börjar bli mer eller mindre standard bland större band i dagens “Spotify-samhälle”. Jag är lite tudelad till detta nya fenomen. Visst är det kul att få höra nytt material från ens favoritband, men det är lite tråkigt när hela albumet släpps och man redan hört omkring en fjärdedel av plattan i förväg. Jag tror att In Flames släppte hela fem singlar från deras senaste platta innan den släpptes. Även om låtarna är bra så försvinner en del av känslan på detta vis, men det är väl en anpassning till de nya tiderna som måste göras antar jag. 

Metallica inleder sin nya platta med titelspåret, som var den sista singeln att släppas innan albumsläppet. Det är en snabb och explosiv vitamininjektion och första sekunderna får mig att tänka på låten Misirlou från filmen Pulp Fiction. Förutom det inleder låten ganska likt Hardwired till en början. Annars är det dock ganska mycket som skiljer 72 Seasons från Hardwired. För det första är den mer än dubbelt så lång (7:39). Verserna är i lite lugnare tempo medan refrängen kickar igång ursinningslöst och påminner då en del om Hardwired. Vid 4:15 kommer ett av de allra skönaste riff jag kanske någonsin hört från Metallica. Det är bara så magnifikt och det kommer nog låta riktigt bra när de framför låten live i sommar. Allt som allt är det en riktigt stark öppningslåt (som alltid från Metallica) och med all säkerhet kommer den här öppna någon av spelningarna på Ullevi i sommar. 

I Shadows Follow som följer titelspåret levereras några de tyngsta textraderna på hela albumet. Det är en mörk och tung låt och den kommer in perfekt som andralåt på skivan och precis som på Death Magnetic och Hardwired… är låt nummer två en av skivans starkaste. “Facing my demons, now I know, if I run, still my shadows follow” är en väldigt utlämnande textrad och väldigt enkel att applicera på James Hetfields psykiska ohälsa, rehabbesök, skilsmässa med mera. 

Det mörka temat med psykisk ohälsa fortsätter sedan på låt nummer tre, Screaming Suicide. En oerhört viktig låttext som handlar om att våga prata om det allra mörkaste inom oss. Det går även här att koppla texten till James Hetfields hälsa på senare år, men det går även att koppla det till det tabubelagda hos män att prata om psykisk ohälsa. Det ironiska i det hela är att Metallica släpper en låt där de tydligt går ut med att låten handlar om att våga prata om så mörka saker som självmordstankar men när man ska se videon på youtube möts man av en varningstext att videon tar upp just ämnen som självmord och självskadebeteende. Själva låten är en svängig historia där de som har svårt med Kirk Hammetts wah-wah-gitarrspelande kanske borde få en egen varningtext. Robert Trujillo sa nyligen i ett klipp på Metallicas Facebook-sida att det här var den låt han längtade mest efter att få spela på den kommande turnén och jag förstår honom. Den har en skön mix av svängiga toner, riktigt tunga riff och ett refräng som är lätt att skrika med i på ett fullsatt Ullevi. Dessutom har låten en riktigt skön del efter ca fyra minuter där James mer eller mindre pratsjunger, oerhört snyggt och effektfullt.

Sleepwalk My Life Away inleder lite groovigt med sköna basgångar från Trujillo. När sedan gitarriffet tar vid får jag nästan lite Thorn Within-vibbar. Det är lite lugnare tempo i jämförelse med albumets tre första låtar. Jag vet inte om det är den ursinniga öppningen på plattan som gör att den här låten inte får mig att tagga till på samma sätt. Det är fortfarande en riktigt bra låt som har ett skönt tungt och ändå svängigt sound, men den där sista energin saknas lite tycker jag. 

Även You Must Burn som kommer efter Sleepwalk My Life Away är i lite lugnare tempo men som serveras med en stor dos tyngd. Gillar man Sad But True, Dream No More och liknande låtar är detta något att sätta tänderna i. Framförallt är jag väldigt förtjust i mellanpartiet i You Must Burn med det lite mystiska körandet som lägger en bastant och dunkel känsla över låten som sedan följs upp med ett riktigt skönt gitarrsolo från Kirk Hammett. 

Lux Æterna har förmodligen alla som läser denna blogg hört vid denna tid. Låten som släpptes samtidigt som nyheten om nya albumet och turnén. Som om jag inte redan var full av adrenalin så det räckte efter de första två nyheterna så fick jag även den här dopaminkicken! Det är fullt ös från första sekunden och Lars trummor smattrar som i fornstora dagar i denna tre minuter och 22 sekunder långa (eller korta) thrash-dänga. Det låter verkligen som att man hittat en gammal övergiven låt från Kill em’ All och spelat in på nytt. Textmässigt bryter låten sig loss från det annars så mörka spåret och här är det en lite ljusare text i jämförelse med de andra låtarna och det går även att hitta en koppling till de gamla Metallica-favoriterna Diamond Head i texten. 

Efter vitamininjektionen i Lux Æterna kommer Crown Of Barbed Wire och det blir en återgång till de mörkare texterna igen. Det är en låt som både textmässigt och i alla fall bitvis soundmässigt påminner om King Nothing från Load-plattan. I övrigt tycker jag att Lars trummor får en hel del utrymme på denna låt, vilket är befriande då han oftast får kritik från alla möjliga håll. Det finns säkert de som kommer klaga på hans trummor även i denna låt, men låt dem klaga då, det är bra tryck i tummorna här tycker jag. I övrigt låter även James Hetfields röst extra pigg i denna låt. 

Inledningen på Chasing Light är bara så jävla härlig. James skriker ut “There’s no light” och sedan får vi ett tungt riff som inledning. Strax innan vi passerat första minuten ökar sedan låten tempo. När James börjar sjunga första versen tycker jag dock att det blir lite intetsägande, däremot är refrängen en riktig rackarrökare med ett riktigt härligt gitarriff och, för första gången på ett studioalbum, körsång från Robert Trujillo. Från att refrängen tar vid första gången växer bara låten mer och mer. Även i denna låt sticker Lars Ulrichs trumspel ut, på ett positivt sätt och det tillsammans med det röjiga gitarriffet, den svängiga refrängen och ett härligt Kirk Hammett-solo gör att det här blir en riktigt röjig låt

Det tredje singelsläppet från 72 Seasons var den majestätiska If Darkness Had A Son. En låt som byggs upp oerhört snyggt med först bara trummor och sedan kommer gitarrerna och basen och riktigt snyggt bygger man upp låtens intro och jag minns att jag när hörde den här första gången fick jag en känsla av Eye Of The Beholder från …And Justice From All. Även här får låttexten mig att tänka på James psykiska hälsa och hans (tidigare?) problem med sina demoner och det jag kommer att fundera över är om de använt delar av texten från den gamla Presidio-låten “Temptation” som vi får höra delar av i Some Kind Of Monster? 

Too Far Gone? är plattans näst kortaste låt, och en av endast två låtar som är kortare än 5 minuter. Tyvärr blir den här låten lite intetsägande och jag får en känsla av att det är en filler-låt. Även om det finns bitar i låten som är riktigt bra anser jag ändå att de kunnat skippa den här låten på skivan som redan har så många bra delar. Jag tror inte det här är någon låt som man kommer spela nämnvärt många gånger under den kommande turnén. 

Metallica revanscherar sig dock med Room Of Mirrors. Låten inleder på ett vis som bara skriker Stormbringer av Deep Purple. Efter den fantastiska inledningen fortsätter låten att växa och det är en snabb och bitvis tung skapelse med en liten Death Magnetic-känsla, inte bara för att James sjunger “broken, beat and scarred i texten. Men det absoluta starkaste med Room Of Mirrors är Kirk Hammetts fantastiska gitarrsolo. Det var längesen man hörde hörde honom leverera ett sådant här gitarrsolo. Det är sånt typ av solo som man brukar kunna höra från Power Metal-giganter som t.ex. Blind Guardian, ett sånt där solo som man kan sjunga med i. 

Sist ut på plattan har vi då den kanske allra mest omtalade låten, den låt som det surrats en hel del om på slutet på diverse forum, den längsta låt Metallica någonsin skrivit, Inamorata. Mina förväntningar var skyhöga när jag satte på detta över 11 minuter långa (förväntade) vidunder. Låten som Kirk Hammett kallar “A fucking mammoth” och säger vara lite av en hyllning till låtar som Orion och To Live Is To Die. Jag vet inte om det var de extremt höga förväntningarna som gjorde att jag kände lite “jaha, var det inte mer?” första gången jag hörde låten. Nu har jag dock hunnit lyssna på den flera gånger och för varje gång jag hör Inamorata blir den bara bättre och bättre. Det är lite som när jag hörde Suicide & Redemption på Death Magnetic. Det var också en låt som växte mer och mer och nu ser jag den som ett riktigt mästerverk. Efter ett par lyssningar så är nog Inamorata där nu också. Man kan kalla den för en extra lång hybrid mellan Fixxxer och Halo On Fire men med väldigt mycket extra allt och den avslutande minuten är så jävla svettig och underbar och doftar till och med lite The Call Of Ktulu. 

Den spontana känslan efter att ha kört hela plattan ett par gånger är att det här är Metallicas starkaste platta under 2000-talet. Det är en pigg, tung och fräsch platta med knivskarpa låttexter från James Hetfield. Det känns som att James mörka period för något år sedan med ännu ett rehab-besök har lett fram till något gott. För det är inte bara de träffsäkra och mörka låttexterna som sticker ut. James och hela bandet låter väldigt harmoniska och spelglada och de vågar utmana sig själva och ta nya kliv. Visst, de kommer väl aldrig komma i närheten av Master Of Puppets eller Ride The Lightning igen, men 72 Seasons är en riktigt bra platta och en härlig smäll på käften till dem som påstår att Metallica inte levererat något bra efter The Black Album (eller efter Master Of Puppets som vissa till och med vågar påstå). Nu kan vi på riktigt börja nedräkningen till sommarens konserter på Ullevi. Då kommer jag för övrigt ta med min brorson på hans första Metallica-konsert, chansen är nog ganska stor att han kommer lämna Ullevi med samma överväldigande känsla jag lämnade Globen med den där novemberkvällen 1996.

Artist: Metallica

Album: 72 Seasons

Bolag: Blackened Recordings

Bästa låtar: Inamorata, If Darkness Had A Son, 72 Seasons

Betyg:

Av: Pär Lindström