På Wikipedia står det “Rage är ett tyskt heavy metal-band, som grundades av Peter ’Peavy’ Wagner 1984. Under namnet Avenger släppte bandet albumet Prayers of Steel 1985. Ett år senare bytte de namn till nuvarande Rage på grund av att det redan existerade ett engelskt band med namnet Avenger.” och det får vi ju vara glada över för Rage har bjudit oss på så mycket skön Heavy Metal sedan dess att man undrar om de inte har slut på kreativitet snart?  

Nej, det har de inte. Afterlifelines är ett bevis på att de kan ta på sig bootsen och presentera riktigt grym musik fortfarande.  

Dubbelalbumet består av totalt 21 låtar delat på två plattor: ”Den första CD:n heter ’Afterlife’ och innehåller låtar som vi spelade in som en trio, medan materialet på den andra CD:n ’Lifelines’ också innehåller klassiska orkesterarrangemang”, förklarar sångaren och basisten Peavy Wagner. Wagner och hans två bandkamrater Jean Bormann (gitarr) och Vassilios ”Lucky” Maniatopoulos (trummor) har klippt mer än 94 minuter ny Rage-musik, inklusive vad Wagner kallar en ”20-minuters grand finale”. 

Så vad bjuder Afterlifelines på?
Starten som passande heter In The Beginning är ett vackert stämningsfullt intro med akustisk gitarr, piano, stråkar, lätta trummor och lite körer. På något sätt känns det rätt att det börjar med detta innan End Of Illusions startar upp med en tempogitarr som leder oss in i den metal vi förväntar oss. Ett otroligt snyggt intro som direkt matar oss med snabba trummor och ett samspelt melodiskt ös. Det är häftigt hur en låt kan få en att börja banga lite efter femton sekunder men det är precis det som händer här. Under A Black Crown vaknar upp med marschtakt innan det glider över till mer Heavy Metal. Även här är det samspelt och jäkligt tajt. Det märks att man lagt ner tid på ljudbild och produktion, sången är berättande och för fram melodierna till bryggor som fylls upp av gitarrer som fortsätter att möta upp sången. 

Afterlife har en något rockig ton, ett något (väldigt litet) temposänkning. Lite råare än de tidigare låtarna som haft en klarhet som är sjukt behaglig men det är samtidigt skönt att höra lite skrammel från trummorna och en något råare sång. Det är mer dist och det väcker en. Dead Man’s Eyes ökar upp tempot igen och här är det skrammel och nästan en punkig känsla. Sången har en melodi som känns bekant.  

Mortal startar upp med snygga dubbelkaggar och en något dämpad gitarr som sen glider över i ett rent melodispel backat av en tuggande distad gura i bakgrunden. Här finns det ett mörkar och ett allvar. Här finns inte den lekfullhet som man hörde i till exempel Dead Man’s Eyes. Samtidigt finns det en rockig melodi även här när de landar i refrängen. Ruskigt snyggt. Toxic Waves startar upp med något som påminner om Göteborgssoundet, den där riktigt tunga känslan med den melodiösa sången och gitarren som paras ihop med tung bas och snygga bryggor. Extremt bra! 

Waterwar känns lite som en återblick till åttiotalet. Det är snabba och raka trummor, det är en enkel melodi i sången och det är nästan thrashigt. Justice Will Be Mine är en något mer modern heavy rocklåt. Melodierna är något mer förtydliga och det känns som att man tänkt på att instrument och sång ska föra fram varandra, refrängen känns nästan lite som en irländsk folkvisa. Det här är intressant att lyssna på. Och sjukt bra.  

Shadow World är modern metal, det är svårt att beskriva det på något annat vis. Det som är coolt är att det fortfarande har en väldigt tydlig Rage feel i allt de gör. De vågar testa nya grepp utan att lämna sin egen stil i skymundan.  

Life Among Ruins är en melodiös låt. Både sång och gitarrer spelar lekfullt med varandra i melodier som stundtals låter nästan som en rockopera. Väldigt häftigt även om det kanske inte riktigt passar med Peavy Wagners röst. Ca 2:40 in kommer ett gitarrsolo som ger mig ståpäls.   

Cold Desire börjar med piano och stråkar. Det går sedan över till riktigt heavy metal. Det är mäktigt och tungt. Men det börjar kännas lite mycket efter 12 låtar som ligger kring 4 minuter per låt och att se att det fortfarande är nio låtar kvar gjorde mig nervös i början. Root Of Evil som följer upp känns lite som en avslutningslåt. Lite som en lämplig sorti. Men det kommer mera!  

Curse The Night är en teknisk låt med symfoniska inslag. Något som de själva berättat om i sin presentation av plattan. Visst är det kul att de lyfter det musikaliska och det är extremt snyggt rent musikaliskt. Men även här tappar sången det. Det passar inte riktigt ihop med hans djupa tunga röst.  

One World startar upp med vad som skulle kunna vara introt till en ny Star Wars-film. Även här får bandet jobba tekniskt för att få det att funka med den symfoniska delen. Men även här faller sången lite platt på sina ställen vilket förtar lite av det snygga som byggts upp av de andra.  

It’s All Too Much har en bättre ton för Peavy, här får han glänsa med det han gör bäst, tar melodier till en ny höjd genom att sjunga dem med en mörk skitig men ändå tonsäker röst. Ca 2:35 in i låten är det ett extremt snyggt break med sång och gitarrsolo som lyfter låten till magi!  

Att gå in i Dying To Live med vackra akustiska gitarrer som möter Peavys berättarröst som verkligen tar tag i den här storyn är ett genidrag. Hans dova ton ger verkligen feeling. The Flood fortsätter i det mer avskalade och ger oss en låt som har ett bra tempo men de har lagt lite mindre fokus på gitarr och bas och låter trummorna driva det framåt och symfoniorkestern får ha lite mer melodiskt fokus. 

Lifelines är en 9:55 lång låt som startar upp med en väldigt mild ton. Piano och pukor kombinerat med stråkar som lägger på lite tyngd efter ca en minut. Det här är vackert. Sången är inte 100 men det gör inte så mycket här, det fungerar ändå ihop med stråkarna som lyfter fram melodin i skönsången. I de partier som har mer tyngd får även sången ner i den mer skitiga tonen. Senare i låten ökar tempot och Heavy Metal tyngden får ta sin plats i låten.  

Interlude är precis vad låtens namn säger, en interlude i det som är berättelsen på den här plattan.  

In The End avslutar allting med en extremt vacker melodi och det är nästan en tår i ögonvrån. Här möts alla upp i en vansinnigt snygg produktion som verkligen slår rätt igenom högtalarna. Det här är en låt som är värdig att avsluta ett 21 låtar långt epos. 

Allt som allt är det här en mycket välproducerad platta, det finns en helhet i det som gör att man trots en del småmissar i sången rycks med och det är behagligt att lyssna rakt igenom. De 21 låtarna känns helt ärligt inte som 21 låtar. Det är intressant, det finns tydliga ljudbilder som skiljer sig åt från låt till låt. Det finns en röd tråd och en avslutning som lämnar en med en tår i ögonvrån och man vill höra lite mer, bara lite mer. 

Att lägga till symfonin i den andra delen var ett genidrag, det gör att de sista låtarna sticker ut och intresset väcks på nytt. Enligt mig är det här en av deras bättre plattor, och jag tror att jag tycker det just för variationens skull. Något nytt, men så tydligt Rage. 

Band: Rage 
Album: Afterlifelines
Label: Steamhammer
Bästa låtar: Dying To Live och In The End
Betyg: 

/P ”The Poseur” Pousár

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *