Saxon är ett personligt favoritband in på 90-talet som tappades bort med skivan Metalhead antagligen för jag inte uppskattade låtsnickeriet lika mycket som innan. Jag har i efterhand omvärderat plattan även om jag tycker det var första gången det haltade i låtsnickeriet. Jag har heller inte helt hittat tillbaka men blir heller aldrig besviken när en ny skiva kommer.
Inom metal är Saxon mitt absoluta favoritband, få band har gjort sådant avtryck för mig med sina låtar. Den som läst mina recensioner innan vet att melodier är min grej och Saxon är bra på detta.

På nya Carpe Diem är de två första låtarna båda låtar med drag schyssta gitarrer men refrängerna är båda rätt så platta. Biff Byford gör i pressutkicket klart att en låt måste ha ett riff som han uppskattar för att kunna jobba med låten. Han berättar också innebörden i Carpe Diem (fånga dagen, om någon missat detta) och att han tycker det är ett klockrent sätt att tänka, inte minst med tanke på att han genomgick en hjärtoperation 2019. Uppenbarligen ville den gode Biff Byford göra en låt som berättar just detta men refrängen är just platt då den skanderar Carpe Diem, Sieze the Day. Det är en fin tanke att göra en låt i ämnet men den lyfter inte direkt. Efterföljande Age of Steam har ett schysst gitarrintro och Nigel Glocker hamrar sina pukor riktigt gött. Tuggande gitarrer långsammare än i Princess of the Night och så långt allt väl men refrängen är inte heller denna gång nått som sätter sig.

Tredje låten The Pilgrimage inleder den bästa perioden på skivan. The Pilgrimage har en klassisk Saxonkänsla ala Crusader eller The Eagle Has Landed, alltså en lite lugnare låt med power som känns 100% Saxon. Efterföljande Dambuster är första metallåten som får mig att nicka jakande så här ska det låta. Gitarriffet är även det minnesvärt där Paul Quinn och Dough Scarratt verkligen driver på ihop med en solid grund av Nige Glocker och Nibbs Carter, jag hade i och för sig önskat att de kunde ge lite mer tyngd åt basen. Dambuster är 3.20 lång och bakar in allt en bra Saxonlåt ska ha, schysst riff, bra berättande med en refräng som verkligen limmar ihop allt. Remember The Fallen får mig att tänka på Requiem (We Will Remember) ifrån Solid Ball of Rock men endast på grund av temat, att hylla de bortgångna, låten i sig tempot och drivet påminner snarare om Forever Free och kan bara sammanfattas grymt bra.

Avslutningen av skivan är lite som början att vi får stabila låtar där också de klassiska Saxonelementen dyker upp, som i Super Nova där riffande blandas med ett mer avskalat gitarrplock inför solot likt det upplägg som används i låten Crusader.
Minst kul av de avslutande låtarna är Lady of the Gray som förvisso låter Saxon men också ganska tråkig.
All For One, Livin on the Limit och Black is the Night är också de stabila låtar men inget som jag skulle vilja se se live på bekostnad av andra låtar.

Att få ett nytt Saxonalbum med riktigt bra till hygglig kvalitet duger mer än väl för mig. Saxon har likt de flesta i sin generation gjort det bästa redan. Det jag vill ha utav ett Saxonalbum idag är russinen ur kakan och det får jag. De album på senare år som höjer sig lite extra är ju bara ren glädje men så länge Saxon levererar som de gör på Carpe Diem är jag nöjd. 

Grupp: Saxon

Titel: Carpe Diem

Skivbolag: Silver Lining Music

Release: 4/2

Bästa Spår: The Pilgrimage, Dambusters, Rember The Fallen

Av: Mathias Westman