Det ungerska bandet The Hellfreaks är tillbaka med sitt nya album Pitch Black Sunset. Bandet var en helt ny bekantskap för mig och jag skall erkänna att det inte var den lättaste recensionen jag tagit mig an att skriva. Bandet är helt klart eklektiska då de gör anspråk på att spela punk rock, psychobilly, horror punk, alternativ, metal osv. Alltså väldigt spretigt och ibland rörigt för en ny lyssnare som mig. Jag kunde ibland under genomlyssningen inte heller dra mig för att tycka att de verkade vara ett alternativ- eller ett metalcore-band under 2000-talet.

Bandets ansikte utåt är helt klart sångerskan Zsuzsa “Shakey Sue” Radnóti, som sjunger clean, skrikigt och ibland med growl. Bland övriga medlemmar fick jag ibland känslan att de är ju för bra för att spela i ett renodlad punkband, vilket ju som sagt The Hellfreaks inte enbart kan definiera sig som så att den musikaliska nivån är tämligen hög.

Själva skivan landar på nio låtar, vilket jag tycker är helt rimligt. De verkar även ha en slags uppdelning i olika faser då det finns tre spår som är kortare och heter Sunrise, Chaos och Sunset (avslutningsspår). Om det är något slags tema tolkar jag bara fritt, men jag kommer att utgå ifrån det.

Ska vi ta Sunrise fasen så börjar det lovade med låten Old Tommorows som kändes som en konventionell modern punkrock låt där jag tycker Shakey Sue briljerar med skönsång och skrikiga partier. Låten har ett övergångs parti (som kommer visa sig att bandet upprepar i flera av låtarna i albumet) där man kunde ana de alternativa influenserna med simpelt gungande gitarrsolo och elektroniska påslag. Hit Me Where It Hurts fortsätter lite i samma spår men är lite mer bredare. Låten inleds med en slinga av elektroniska melodier som återkommer. Men därutöver sjunger Shakey Sue med clean, skrik och fart i olika partier. Jag gillade hennes clean partier då jag fick associationer till soundtrack musik (action framförallt) och de fartfyllda refrängen höjde nivån på låten.

Chaos-fasen i albumet är tyngre som ordet avslöjar. Weeping Willow är mer av en elektronisk poplåt i mer än halva låten, innan det abrupt avbryts med att Shakey Sue varierar med skrik och mer kraft i någon sorts trans. Men jag ser enbart låten som en övergångslåt. Body Bag har likt Hit Me Where It Hurts en melodislinga som inleder och som återkommer, här lät det nästan lite folkmusik över det. Annorlunda och lite spännande, och takterna i gitarr och trumma växlar mellan snabbt driv till tungt slag och riff. Shakey Sue sjunger på som hon gjort i albumet med olika växlingar. Rootless Soul Riot är en låt jag gillade lite extra. Den är betydligt snabbare och råare och kändes som en mer klar punkrock låt. Det växlar mellan mer rock n roll-aktigt spel med growl sång, till mer av bara driv med lite snabbare clean sång. Att det mer virtuosa gitarrsolot kommer in visar ju även på gitarristens skicklighet och var lite oväntad, men välkommet i mitt tycke i ett album som detta. Pbss är mer en avslutningslåt och är ganska driven och tung med lite utsvävningar i refrängen. Sunset avslutar och är helt instrumental.

Pitch Black Sunset krävde några genomlyssningar, men jag tycker helt klart att den växte i mig. Jag måste ändå säga att jag tycker Shakey Sues sånginsats var av en hög kaliber, och musikaliskt spelar bandet på hög nivå, även om det i många låtar är mer driv än utdraget. Jag tycker helt klart att de två låtarna under Sunrise-fasen var enklare och mer åt konventionell punkrock i 2000-talet och lite i stil med band som Hands Off Gretel eller ett argare No Doubt. Medan låtarna under Chaos-fasen är mer experimentella även om jag tycker bandet får till det, men visst kunde de kanske ha utelämnad något ljudlager om de velat göra låtarna något simplare. Men skivan är helt klart en god lyssning för den som gillar mer alternativ metal och pun krock.

Genre: Punk rock, Alternative Metal, Psychobilly

Bästa låtar: Old Tommorows, Hit Me Where It Hurts, Rootless Soul Riot

Betyg:


Recension av: Anthony Ceylan