Recension – Volbeat – Servant Of The Mind

Volbeat, ett band som blivit ett eget ämne att diskutera på diverse forum. Är det hårdrock? (Klart det är) Kan de spela mer än ett sound? (Lyssnar man på mer än en låt så hör man att det är ett icke argument). Och även om de svaren jag gett er här är högst personliga så tror jag att ni kommer att vara benägna att hålla med mig när ni hört Servant of the Mind.

När jag satte i gång albumet första gången hoppade jag högt när det första trumslaget och basen slog rakt igenom högtalaren. Redan i första låten Temple of Ekur sätter de ribban ganska högt med ett tungt tugg från gitarrer och en bas som dånar rejält. Michael Poulsen har fått kritik för sitt sångsätt men jäklar vad snyggt det här är. Hans sång med de melodier som de byggt ihop här är galet snyggt. Nästa låt är mer klassisk Volbeat med en känsla av rockabilly, bara titeln Wait A Minute My Girl är ju klassisk och med såväl saxofon som piano med i svängarna är det en jäkligt snabb bugg som förväntas till en sådan här låt. Inte riktigt min kopp te men ändå rätt jäkla snyggt. Cred till Poulsen som skrivit denna som en kärleksförklaring till sin fästmö. Jag hade nog varit rätt glad om jag var henne.

Tempot sjunker i The Sacred Stones och Volbeat bevisar förmågan att spela rock, eller till och med metal med tung dist och jäkligt skönt skramliga trummor med thrashkänslor rakt igenom. Jag får lite ståpäls när Poulsen börjar sjunga och det är inte helt vanligt när jag hör ny musik men det här var både otippat och jäkligt bra! Detta följs upp av Shotgun Blues och här får vi mer skitig tung musik som färgas av klassisk Volbeat utan att bli lättsamt som ofta är ett moment som det klagas på när det kommer till Volbeat. Här visar de dock hur bra de kan kombinera detta utan att för den delen skull minska på tyngden. Det finns ett par partier här som är ren thrash och det är ohemult snyggt gjort.

The Devil Rages On börjar med lösa strängar, slide och ett riktigt skönt tempo. Poulsen använder sin mörka rockabilly röst för att ge en redigt mörk nästan voodookänsla innan det hela rasar igång i ett snabbare tempo med en extremt svängig melodi och med ett Delta Blues sound som matchar den tidigare metalkänslan. Extremt snyggt gjort och jag kan inte annat än buga mig för producenten här. Det har skapats en ljudbild som är nästan visuell här. Ett mörker som sipprar ur högtalarna.

Say No More tar oss tillbaka till metal igen, det tuggas hårt på strängarna och man slår hårt på skinnen. Inte albumets hetaste låt men klart bra! Kan det vara så att en Metallica cover väckte en längtan efter mer tyngd och klassisk Thrash hos Volbeat? Heaven´s Descent är en ganska basic Volbeat låt. Här känns melodier och spelsätt väldigt bekant vilket känns bra, de har inte lämnat sina rötter och även om de inte är mina favoriter i vanliga fall så är det kul att höra deras egna sound så tydligt.

Dagen Før är en duett med Stine Bramsen och det är en mer mainstream låt, en radiodänga. The Passenger skulle nog passa bra i radio den med, lite lugnare. Mer klassisk hårdrock än metal. Kanske lite tråkigt men inte dåligt.

Step Into Light startar upp med en känsla av mystik, en gitarr med en gnutta mellanösternmelodi. En lite lugnare låt men ingen ballad. Det är ett slags mellanting och med melodierna som stämmar mellan sång och gitarr skapas en rätt skön symbios som är svårbestämd men ändå tilltalande. Becoming driver i gång med rent jäkla ös med en gång. Vi är tillbaka till en del av thrashen kombinerat med det som är så tydligt Volbeat i en del av melodierna.

Mindlock kommer in med ett hårdrocksintro som styr oss in i en skön melodi och en låt som antagligen kommer att spelas en hel del på rockradiostationerna under det kommande året. Snygga harmonier, körer och tilltalande melodier som trots det behåller en riktigt snygg hårdrockston.

Lasse´s Birgitta, japp det är sant. Sista låten på albumet heter så. Den är baserad på den första dokumenterade häxbränningen i Sverige 1471.

De flesta låtarna på albumet har en story men det känns inte relevant för mig. Jag är mer fascinerad över hur snyggt producerat allting är och hur de lyckats kombinera sin Psychobilly genre med klassisk hårdrock och metal utan att det krockar särskilt mycket på någon nivå. Det finns mycket man kan säga om Volbeat men ett band som delat scen med Black Sabbath, Metallica, Motörhead, Slipknot, Megadeth, Anthrax och många fler giganter måste ju ändå ha lyckats bygga en image och ett sound som tilltalar många. Jag gillar det här albumet.

 Jag är inget Volbeat fan men det här är riktigt bra och ni borde ge det en chans även om ni inte lyssnar på dem i vanliga fall.  Jag kan väl tycka att de kunde ha lämnat Psychobilly väskan på kroken på det här albumet eftersom jag verkligen diggar de mer metalklingande låtarna men det är ju min personliga åsikt men det är också det som drar ner mitt betyg något.

Artist: Volbeat
Titel: Servant Of The Mind
Releasdatum: 2021-12-03
Skivbolag: Universal Music
Genre: Heavy Metal
Bästa låtar:  The Sacred Stones, The Devil Rages On

Betyg:

/P ”The Poser” Pousár