Recensioner: Steve Lukather – I found the sun again + Joseph Williams – Denizen tenant

Efter den helt fantastiska plattan ”XIV” 2015, med vilken Toto bland annat besökte Sweden Rock Festival, har gitarristen Steve Lukather och sångaren Joseph Williams gjort rent hus och är nu de enda kvarvarande medlemmarna. Men istället för att dra ihop ett nytt gäng bestämde de sig för att göra varsin soloplatta. Naturligtvis med gemensamma bidrag till respektive platta.

Jag har alltid älskat Steve Lukather, både som sångare och gitarrist. Och naturligtvis som låtskrivare. Han har ju alltid varit den rockiga pusselbiten i Totos uppställning, och jag minns tydligt när han släppte sin första soloskiva ”Lukather” 1989, där bland andra Eddie Van Halen medverkar (på bas!). Jag tog mig till Gamla Brogatan i Stockholm och fick CD-skivan signerad av Steve själv. Sedan dess har han släppt ytterligare sex soloplattor under Totos viloperioder, och nu är det dags för den åttonde i räkningen.

Lukather har gjort över 1500 inspelningar under de senaste 36 åren – vilket alltså innebär en inspelning i veckan. I 36 år. Försök att ta in det. Däribland spelar han gitarr på tre låtar på världens genom tiderna mest sålda album: Michael Jacksons ”Thriller”. Därför är den största besvikelsen med nya plattan att han bara bjuder på åtta låtar, varav tre är covers och en är instrumental. I princip får vi alltså bara fyra nya låtar. Det positiva är att åtminstone tre av dem håller hög klass.

Inledande ”Along for the ride” påminner om hans nämnda, första soloskiva. Det är exakt så här man vill höra Lukather.

Efterföljande ”Serpent soul” är en både jazzig och bluesig sak som påminner om tidiga Toto. Lukathers röst är vad som höjer den ovanför mängden.

Tredje spåret är en cover av Traffics ”The low spark of high heeled boys” från 1971. Tyvärr når den inte alls upp till Traffics fluffiga loungejazz. Dessutom passar Steve Winwoods röst betydligt bättre för låten. Och det är ett genomgående problem med Lukathers val av covers, han har valt ut låtar där originalsångarna starkt präglar banden i allmänhet och de utvalda låtarna i synnerhet.

”Journey through” är en instrumental låt som man bara vill flyta iväg till.

På femte spåret är det dags för en cover igen. Denna gång ”Welcome to the club” av Joe Walsh från 1974. Och på nytt känns Walshs röst mer anpassad till låten i dess original.

”I found the sun again” är drömsk, men tyvärr rätt trist. På nytt räddas den av Lukathers tröstande röst.

Sedan händer något i näst sista spåret. På ”Run to me” gästar såväl Joseph Williams som gode vännen Ringo Starr, och forne Totokollegan David Paich har varit med och skrivit låten. Det är fortfarande bara februari, men jag vågar sticka ut hakan och säga att detta kommer att vara en av 2021 års tio bästa låtar. Och videon är så töntigt corona-simpel att man inte kan annat än älska den.

Avslutande ”Bridge of sighs” är plattans tredje cover, denna gång efter Robin Trowers original från 1974, som också är hans största hit. Det som framför allt skiljer sig här är att Lukathers version är dubbelt så lång som originalet, med riktigt bjussiga solon.

Alla låtar spelades in live, en låt per dag. Och samtliga inspelningar är från andra tagningen. Steve har helt enkelt haft lite lekstuga och gjort vad han ville just där och just då. Antingen så gillar du det eller så kan han förmodligen inte bry sig mindre om du inte gör det. Det känns lättsamt och spontant och jag väljer att ge ett högt betyg, även om den gode Lukather har gjort betydligt bättre ifrån sig tidigare både med Toto och som soloartist. Han levererar kanske inte fullt ut mot vad man hade hoppats på, men här finns heller ingenting att skämmas för.

Artist: Steve Lukather
Titel: I found the sun again
Genre: Rock, pop, blues
Bästa spår: Run to me
Skivbolag: Mascot Label Group
Releasedatum: 2021-02-26

Joseph Williams har tydligt lagt ner mer arbete än Steve Lukather på sin soloplatta, med en uppsjö av gästartister. Men det är samtidigt en betydligt mer spretig skiva. Joseph sjöng på Totoplattorna ”Fahrenheit” 1986 och ”The seventh one” 1988, innan han kom med som fast sångare igen på ovan nämnda ”XIV” från 2015.

Att Joseph skulle börja med musik var ingen högoddsare med tanke på att hans pappa, John Williams, är den näst mest Oscarnominerade personen genom tiderna (efter Walt Disney) med 52 nomineringar och fem vinster. Han har bland annat skrivit filmmusiken till i princip samtliga filmer av Steven Spielberg plus samtliga ”Star wars” och ett antal ”Harry Potter”.

Men nog om pappa John, Joseph har sitt eget arv som inte går av för hackor. Dock har han levererat bättre i Toto än på detta soloalbum, även om det är långt ifrån dåligt. Tolv låtar – varav endast en cover – bjuds vi totalt på, i en musikalisk palett som sträcker sig över en mängd genrer.

Inledande ”Never saw you coming” är skönt soulig och känns som vadd i öronen,

”Liberty man” påminner om ”Fahrenheit”, så om du gillar den softaste Totoplattan så är detta dina hemkvarter.

Titelspåret ”Denizen tenant” är jazzigt och för tankarna till Yes.

”Wilma Fingadoux” är klubbmusik som Danny Saucedo skulle döda för.

”Black dahlia” är mer jazz och soul, men tyvärr lite för spretigt.

På ”Don’t give up” är det Josephs dotter Hannah som sjunger Kate Bushs delar i denna väldigt snygga Peter Gabriel-cover.

Den första rockkänslan dyker inte upp förrän här i den sjätte låten, ”The dream”. Det är jättesnyggt och det är väldigt mycket The Police.

På ”Remember her” är vi tillbaka på trygg Totomark.

I ”No lessons” lutar vi oss tillbaka på en inrökt jazzklubb i Greenwich Village på Manhattan. Det är en låt som Dennis DeYoung mycket väl hade kunnat skriva.

I ”Mistress winter’s jump” är vi tillbaka i gränslandet mellan Toto och Yes, dock utan att lyfta.

”If I fell” känns lite som en vaggvisa av The Beatles. Det är smågulligt – men inte så bra.

Avslutande ”World broken” är en riktig bilåkarlåt. Man ser verkligen vägskyltarna passera i ljuset av strålkastarna en mörk natt längs Highway 1.

Slutresultatet är som sagt väldigt spretigt. Det känns som om Joseph vill visa vilken bredd av musik han älskar och kan leverera, men jag hade gärna sett att han hade kapat bort ett par av genrerna och levererat ett mer homogent album. Att han är en fullfjädrad musiker av rang råder det dock inga som helst tvivel om.

Artist: Joseph Williams
Titel: Denizen tenant
Genre: Rock, pop, jazz, soul
Bästa spår: The dream
Skivbolag: Mascot Label Group
Releasedatum: 2021-02-26