Skivrecension: Alcatrazz – V

Minns ni ert första möte med Yngwie Malmsteen? Mitt var med Alcatrazz debutplatta ”No parole from rock ’n’ roll” 1983. Vad som lockade mig var sångaren Graham Bonnet, som sjöng på Rainbows underskattade ”Down to earth” 1979. Vad som knockade mig var en viss herr Lannerbäck från Hässelby på gitarr. Efter det har Alcatrazz bara släppt tre album, med andra ord fem plattor på 38 år. Rena rama Boston-klass. Men dessvärre finns varken Graham eller Yngwie kvar. Och det märks.

Alcatrazz hann även med att ha gitarrfantomen Steve Vai under sitt segel innan de tappade en stor del av sin fascination, och nu har de inte ens kvar Graham Bonnet vid micken. Istället har de plockat in ”rutinerade räven” Doogie White på sång och shred-fanatikern Joe Stump på gitarr.

Joe Stump är givetvis inte i närheten av vare sig Malmsteen eller Vai, och Doogie White, som har sjungit med såväl Rainbow som MSG, är väl kanske rockvärldens mest rutinerade och urvattnade hired gun. En titel som Ronnie Romero och Dino Jelusick snart (sorgligt nog) aspirerar på.

Så man kan väl lindrigt sagt säga att de startade i uppförsbacke med nya skivan. Och även om jag gör mitt bästa för att se det positiva så kan jag tyvärr inte blunda för att detta är ett standardverk som vi har hört alldeles för många gånger förut.

Öppningsspåret ”Guardian angel” låter inte Alcatrazz någonstans. Däremot låter det klassiskt Halloween, och det är kul att höra Saxons Nigel Glockler banka skinn. Efterföljande ”Nightwatch” låter otroligt mycket MSG. Så det är fortfarande bra, även om det fortfarande inte låter som Alcatrazz.

”Sword of deliverance” låter inte heller Alcatrazz. Däremot klassisk NWOBHM som Saxon och Judas Priest. ”Turn the wheel” spretar åt alla möjliga håll, efter det inledande riffet som har klonats mellan ”Bark at the moon” och ”We rock”.

”Blackheart” bjuder på allsång à la Manowar. Men, nej, fåniga krigshymner och allsångsrefränger har aldrig varit bra. Eller coolt. ”Grace of god” är däremot traditionell och fullgod hårdrock med riktigt snygga verserna.

 ”Return to Nevermore” hade möjligtvis funkat i händerna på Ronnie James Dio, men Doogie White är tyvärr alldeles för intetsägande. Och ”Target” hade kunnat piggna till i händerna på Yngwie. Men inte i händerna på Stump.

”Maybee tomorrow” är också en låt som Dio kunde ha räddat, men här blir det ack så trött. Dio-influenserna fortsätter ”House of lies”, och här funkar det faktiskt riktigt bra! Plattans bästa låt är ett faktum.

Med ”Alice’s eye” har man uppenbart letat efter något hårdare och mer progressivt, men resultatet blir bara hattigt. Avslutande ”Dark day for my soul” är däremot en snygg ballad som långsamt lyfter och växer. Men då är det så dags…

Slutkontentan blir att detta är ett godkänt standardalbum i den traditionella hårdrocksskolan. Det är inget jag direkt stör mig på men heller inget jag kommer att komma ihåg. Hade det inte varit för Jimmy Waldos keyboardspel, som är det enda som håller samman allt det spretiga i Acatrazz, så hade slutbetyget blivit ännu lägre. Alcatrazz-fans bör dock hålla utkik här på bloggen inom kort för min långa intervju med Alcatrazz-grundaren och basisten  Gary Shea. Den bjuder på betydligt bättre underhållning än denna platta!

Artist: Alcatrazz
Titel: V
Genre: Hårdrock
Bästa spår: Hous of lies
Skivbolag: Frontiers Music
Releasedatum: 2021-10-15

Av Tony Johansson