Your one stop place for all things rock!

Skivrecension: Dark Sarah – Grim

Vi som blivit besvikna på det senaste med Amberian Dawn har garanterat gått och väntat på att före detta Amberian Dawn-sångerskan Heidi Parviainen och hennes Dark Sarah skulle släppa sitt nya album och nu är det äntligen ute. Grim är namnet på fjärde och nya studioalbumet som släpptes för drygt tre dagar sedan. Det är omöjligt att inte förvänta sig ett album som håller ganska hög klass, inte bara på grund av förra albumet The Golden Moth som blev en riktigt fullträff, utan även för att diskografin med Dark Sarah hittills varit rätt så stabil. Visst är det väldigt synd att sångaren Juha-Pekka Leppäluoto inte är kvar i bandet som fast medlem, men visar sig Grim hålla samma standard som Behind The Black Veil (2015) och The Puzzle (2016) så har iallafall jag som skriver anledning att jubla.

Skivan börjar med My Name Is Luna som är lite av ett intro på nästan två minuter med lite sång mot slutet. Därefter kommer The Chosen One som kickar igång med ett electro-orienterat intro men som senare går vidare till bandets signatursound, Heidi tar ganska höga toner i refrängen och själva verserna kan påminna en del om klassiska Nightwish, i synnerhet Century Child och Once. Absolut ingen dålig början, men Illuminate får bli första höjdpunkten för min del. Riktigt intressant och refrängen är en riktig fullträff. Melancholia kände jag till sedan tidigare och likt den förra är den ännu en kandidat till favorit, refrängen får mitt hjärta att grina av glädje. Så blir det bara när någon sjunger väldigt passionerat. Iceheart sänker tempot rejält och visar sig vara en ballad, ett rätt kreativt drag men den känns ändå rätt inkomplett. Min första gissning var att den funkade som någon typ av mellanspel inför låten därpå La Folie Verte, men passar inte riktigt ihop då den sistnämnda låten inte riktigt följer samma mönster. La Folie Verte (trots namnet är låten på engelska) var förresten helt okej, men säger mig inte så mycket såhär spontant. Vi som saknar JP Leppäluoto får iallafall några minuter av glädje då han gör lite av en comeback i The Wolf And The Maiden. Ingenting outstanding rent musikaliskt men ändå värt att uppmärksamma.

Likt alla andra skivor med Dark Sarah är produktionen lyckad och innehållet varierat och fullt av spännande idéer. Tror The Golden Moth lär bli min favoritplatta med Dark Sarah ett tag till men Grim håller som väntat samma standard som dom två första skivorna jag nämnde ovanpå och det är (som sagt) en anledning att jubla. Låtarna jag uppskattade mest är Illuminate, The Hex, Melancholia, Mörk och The Devil’s Peak. Må hända att det finns en å annan låt som inte är lika intressanta men ljuspunkterna är tillräckligt starka för att få dessa mindre bra låtar att falla i glömska.

Grim är ytterligare en anledning till att jag mycket hellre lyssnar på Dark Sarah än på Amberian Dawn och jag börjar nästan tycka att det är bra att Heidi Parviainen lämnade Amberian Dawn. Förr eller senare skulle kreativa skillnaderna mellan båda parterna bli tydliga och i Dark Sarah har Heidi varit fri att kunna utvecklas vidare och utnyttja hennes fulla potential som sångerska. Trots att Grim inte går hela vägen till ett toppbetyg är skivan värd att rekommenderas.

Band: Dark Sarah.

Titel: Grim.

Genre: Symphonic metal.

Diskografi: Napalm Records.

Releasedatum: 17 juli 2020.

Bästa spår: Illuminate, The Hex, Melancholia, Mörk, The Devil’s Peak.

Betyg:

Lucas LMZ Zimmermann.