Ännu mer europeisk symphonic metal står på menyn. Holländska Delain är tillbaka. Dark Waters är namnet på nya albumet som är det sjunde i ordningen och likt tyska Xandria innebär det en ny era med nya (*vissa råkar vara nygamla) bandmedlemmar. Det har nu gått 3 år sedan förra albumet Apocalypse & Chill släpptes och ett år efter det lämnade alla medlemmar utom keyboardisten/grundaren Martijn Westerholt (*ja, han är bror till Robert Westerholt i Within Temptation). Det här sista ledde till lite av en oviss framtid, sångerskan Charlotte Wessels hade hunnit bli bandets ikon och ett Delain utan henne kändes ytterst otänkbart. I övrigt såg Delain ut att utvecklas till ett enmansprojekt, men så småningom återvände två tidigare medlemmar. Nämligen Sander Zoer som varit bandets trummis mellan 2006 och 2014, samt Ronald Landa som varit gitarrist mellan 2006 och 2009. Bandet kompletterades till slut med italienaren Ludovico Cioffi på bas och Diana Leah på sång, den sistnämnde är en rumänsk trance-sångerska bosatt numera i Torino (Italien).

Det här är långt ifrån första gången jag skriver här om Delain och som jag kanske sagt tidigare är jag lite av ett Delain-fan. Fanns det nånting i mitt tycke som fick Delain att vara unika i sin genre så var det faktiskt förra sångerskan Charlotte Wessels. Hon hade kanske inte riktigt den typ av sångröst man förväntar sig inom ett symphonic metal-band, men den var ändå ganska klockren och väldigt expressiv. Visst var det en dyster nyhet att just hon (tillsammans med 3 till) lämnade bandet och visst var man skeptisk inför ett nytt studioalbum med bland annat en ny sångerska. Men jag måste ändå säga att jag blev glatt överraskad av den här skivans första singel The Quest And The Curse, en typisk Delain-låt med allt det attraktiva inom en sådan och Diana Leah låter faktiskt ganska lik Charlotte. Inte riktigt samma sak, men jag tror nånstans att Diana var den bästa och enda tänkbara som ny sångerska i Delain. Nu är nya albumet Dark Waters släppt, låt oss börja prata om det.

Dark Waters får en stark inledning i form av Hideaway Paradise som direkt blir ett av albumets bästa spår. Strukturen är intressant, melodierna är härliga och Diana gör faktiskt en klockren insats som sångerska. Man kan inte låta bli att fortsätta sakna Charlotte då den här låten hade varit perfekt för henne, men det är omöjligt att inte uppskatta det man hör. Efter Hideaway Paradise kommer The Quest And The Curse. Det mesta om den låten är nog redan sagt, men kan lägga till att Diana tar en del riktigt höga toner och det blir lite beauty & the beast effekt då det även dyker upp ett parti med manlig growl (som basisten Ludovico bidrar med).

På plats nummer tre har vi Beneath som inte borde låta helt obekant då även den släppts tidigare som singel. Den låten innehåller gästsång från Paolo Ribaldini och trots att det är snack om en typisk symphonic metal-låt rent tekniskt, kan syntmelodierna ge en liten AOR-känsla. Strukturen i sig är väldigt händelserik och även om jag har svårt att avgöra om den här låten är lika bra som de två första är den tillräckligt intressant för att uppmärksammas. Fjärde platsen i ordningen går till Mirror Of Night som innehåller bland annat ännu en strålande sånginsats från Diana, jag börjar faktiskt gilla henne mer och mer ju mer jag lyssnar på det här albumet. Nog kan man tycka att strukturen här är något simplare än i förra låtarna, men Mirror Of Night är ännu en favorit för min del.

Efter Mirror Of Night kommer Tainted Hearts vars intro kan påminna om Masters Of Destiny från förra albumet och vissa melodier kan dessvärre påminna lite om första spåret Hideaway Hearts, men annars finns det ingenting negativt att säga om det hela. Tainted Hearts skulle kunna vara en favorit då melodierna är fina och låten är ganska välgjord. Vad som i allra högsta grad är en favorit (ännu en) är sjätte låten The Cold. Bra struktur, strålande sånginsatser och ren mumma för oss som diggat Delain länge.

Den enda låten som fick mig att reagera negativt första gången jag hörde den var Moth To A Flame som är lite av en fullfjädrad AOR-låt med några diskreta symphonic metal-drag. Tyckte i början att den var ytterst opassande jämfört med resten av låtarna i albumet, men jag gav den en chans till under tiden jag skrev den här recensionen och till slut uppskattade jag den. Refrängen är väldigt catchig och det finns gott om intressanta stunder, kan tänka mig att det var väldigt kul att spela in den. Bland de tre sista spåren skulle jag vilja uppmärksamma Invictus lite extra. En låt där bland annat själva Marco Hietala bidrar med gästsång, precis som i några låtar på äldre skivor. Queen Of Shadow skulle också kunna uppmärksammas på grund av det episka slutet som lyfter hela låten. Underland är också ganska bra och alstret avslutas med en piano/orkesterversion av The Quest And The Curse som likt fullfjädrade varianten är klockren.

Ja må ha varit skeptisk, likt många andra, inför ett nytt Delain där alla medlemmar utom Martijn Westerholt är nya. Egentligen vågade jag knappt ha några förväntningar alls egentligen då Charlotte Wessels gav bandet en så unik prägel att Delain blivit ett av mina favoritband inom genren i fråga, men jag kan bara konstatera att den här nya lineupen gjorde Dark Waters till den bästa tänkbara starten på en ny era. Alla låtar är bra, produktionen är felfri och det går faktiskt att säga utan att tveka att det här är 100% Delain. Det är nu man inser att Martijn inte bara är ett musikaliskt geni, han är och har alltid varit motorn i bandet, mannen som får Delain att låta som Delain och det är först när han hoppar av som vi fans borde vara oroliga på riktigt.

Med allt det här sagt avslutar jag glatt med att säga att Dark Waters med Delain får mitt första toppbetyg, näst högsta för att vara exakt! Jag ser verkligen fram emot att höra mer av det här nya Delain och jag är ganska säker på att jag är långt ifrån ensam om det.

Band: Delain.

Titel: Dark Waters.

Genre: Symphonic metal.

Skivbolag: Napalm Records.

Releasedatum: 10 februari 2023.

Lucas LMZ Zimmermann.