Your one stop place for all things rock!

Skivrecension: Diabulus In Musica – Euphonic Entropy.

Spanska Diabulus In Musica är sedan februari aktuella med sitt femte studioalbum Euphonic Entropy. Det här bandet grundades 2006 i Pamplona, Navarra (norra Spanien) och sedan skivdebuten Secrets år 2010 har dom snabbt skaffat sig en plats inom europeiska symphonic metal-scenen, vilket inte borde förvåna med tanke på att vi snackar om klassiskt skolade musiker som vet vad dom gör. Efter andra albumet The Wanderer 2012 blev det ett rejält lineup-byte, men det verkar inte ha påverkat Diabulus In Musica nå större då dom släppte klockrena Argia år 2014 som hittills varit i mitt tycke det bästa dom någonsin gjort. Senaste albumet Dirge For The Archons (2016) må ha varit lite av en besvikelse, men det var ändå ganska okej och hade åtminstone några bra låtar. Vad man vågar förvänta sig i det här fallet är oklart, men det är bara att börja lyssna.

Efter korta introt A Lucid Chaos kickar bandet igång med Race To Equilibrium som håller ett snabbt tempo från börja till slut och innehåller pampiga orkesterarrangemang och en rätt så klockren körsång i refrängen. En ganska lyckad början. Därefter kommer Nuevo Rumbo som är en låt på spanska. Mörk growl, aggressiva trummor och tunga gitarrer kombineras med snygga orkesterarrangemang, körsång och såklart Zuberoa Aznárez melodiska röst. Produktionen kan kännas en aning obalanserad då orkesterspåren dränks en aning av allt det andra, men ändå en ganska lyckad låt. Hittills såg det hela väldigt lovande ut, men så kommer The Misfit’s Swing och förstör allt. Vi står inför ett försök till crossover mellan symphonic metal och swing, det hade kunnat bli ett intressant drag men uppfattas till slut som ett misslyckat försök. ”In Quest Of Sense” börjar ganska halvdant men lyfter från och med refrängen. Trots att låten är på engelska har man lyckats klämma in några spanska meningar nånstans i mitten. Sjätte spåret ”Otoi” ger vissa folk metal-vibbar då man valt att lägga till flöjter och till texten på baskiska (ett språk man pratar i Baskien, Navarra och delar av södra Frankrike). En solklar favorit.

Att det gått fyra år sedan sist kan uppfattas som om man jobbat hårt inför det här nya och mycket riktigt så är Euphonic Entropy rätt så pretentiös. Det blir alltid ett plus när man använder mer än bara ett språk och samtidigt som man hållit sig trogen sina symphonic metal-rötter har man även valt att lägga till några modernare influenser mellan varven. Skivans starkaste punkter är Our Last Gloomy Dance, Nuevo Rumbo, Blurred Dreams, Blind Muse, Otoi och In The Vortex (klockrent avslut). Nu kommer frågan… räcker det för att bli ett musikaliskt mästerverk? Svar nej… förutom några svagare punkter som The Misfit’s Swing är produktionen som sagt obalanserad. Visst… orkesterarrangemangen, keyboardslingorna, körsången osv. ska ju bara vara i bakgrunden då det är trots allt ett metal-album. Men det ska ändå märkas att det finns där… i det här fallet händer det lätt att det överröstas av gitarrerna och trummorna.

Det är allt jag har att säga… Euphonic Entropy må vara bättre än förra och det är jag nöjd över. Men Argia förblir min absoluta favoritplatta med Diabulus In Musica. Lite synd att man inte klarar av att nå den nivån på nytt, men jag tycker ändå du ska ge det här albumet en chans. Du kanske har en annan uppfattning.

Band: Diabulus In Musica.

Titel: Euphonic Entropy.

Genre: Symphonic power/gothic metal.

Skivbolag: Napalm Records.

Releasedatum: 14 februari 2020.

Bästa spår: Our Last Gloomy Dance, Nuevo Rumbo, Blurred Dreams, Blind Muse, Otoi, In The Vortex.

Betyg: 7/10.

Av. Lucas LMZ Zimmermann.