Your one stop place for all things rock!

Skivrecension: Dirty Shirley – Dirty Shirley

”Om Ronnie James Dio och en ung Coverdale skulle ha fått en son så skulle han ha hetat Dino.”

Orden är George Lynchs och syftar på bandets 27-årige, kroatiske sångare Dino Jelusic. Och han kunde inte ha mer rätt. I lysande öppningsspåret ”Here comes the king” korsbefruktas Rainbows ”L.A. connection” med Whitesnakes ”Lovehunter” på ett helt enastående sätt. Och då lika mycket musikaliskt som sångmässigt. Det är faktiskt så förvillande likt de båda legendariska sångarna att man måste sätta på videon till låten för att övertyga sig om att det faktiskt inte är herrar Dio och Coverdale som delar mick.

Sedan är det dock mer ”pappa” David Coverdale som ensam spökar i bakgrunden. Efterföljande ”Dirty blues” är dock som majoriteten av alla försök till blues inom hårdrocken rätt tradig och intetsägande.

”I disappear” är riffig och tung med en lite oväntad doft av Queensrÿche. Dock skulle jag ha velat att låten i sig var lite mer catchy och att Jelusic utnyttjade sina magiska stämband på ett bättre sätt.

”The dying” räddas å andra sidan av sången, och fortfarande med Queensrÿche bakom hörnet (med Geoff Tate på sång hade jag lätt kunnat lurats att det var ett bortglömt spår från ”Rage for order”). Men tyvärr lyfter den aldrig ordentligt.

I ”The last man standing” börjar man äntligen få en dos av hederlig George Lynch-rock. Och då låter det, som väntat, mer Lynch Mob än Dokken.

Sedan kommer plattans knockout och tillika årets hittills överlägset bästa låt: ”Siren song”. Det är helt enkelt så överjävligt bra. Ironiskt nog hamnar gitarren i skuggan av det magnifika basspelet, de snygga trummorna och Hammondorgeln(!) som unge herr Jelsuic flyhänt sköter med den äran. På vilken sida av Deep Purples ”Stormbringer” låg den här låten…? En käftsmäll.

”The voice of a soul” fortsätter i svallvågorna av ”Stormbringer”. Det är väldigt snyggt och Jelusic sjunger återigen helt fantastiskt.

Därefter byter musiken riktning med tuffa, hårda, men – tyvärr – lite enformiga King’s X-flörten ”Cold”.

Bluesen från spår två återupptas i ”Escalator”, samtidigt som det för första gången börjar låta mer Lynch och Lynch Mob (den är inte heller oäven för fans av Warrants underskattade pärla ”Dog eat dog”).

”Higher” är däremot plattans bottennapp. Den är… skittrist.

Avslutande ”Grand master” bjuder på superamerikansk rock. Här korsas akustiska guror med en doft av Aerosmith, Styx och nämnda Warrant, dock utan att fullt bli den avslutning man hade önskat. Men den är snyggt arrad och felfritt framförd.

Helhetsmässigt är det förvånansvärt spretigt, och något överraskande att den faktiskt inte känns mer som en platta signerad George Lynch, vilket man annars vant sig vid från den gamle gitarrhjälten. Den stora behållningen är istället Dino Jelusic, som är inget mindre än ett fynd. Det var helt givet att någon rutinerad räv skulle få upp öronen för honom, och jag blir inte det minsta överraskad om han inom kort frontar ett betydligt större band. Om Jelusic hade varit hockeylirare skulle han ha varit det givna förstavalet i NHL-draften. Han är på den nivån. Och jag förväntar mig stordåd av honom inom en snar framtid. Tills dess duger Dirty Shirley utmärkt som en bra rockplatta till fredagsgroggen. Och ”Siren song” lär vara den givna klä-på-sig-låten innan man drar ut i krognatten för resten av detta år.

Band: Dirty Shirley

Titel: Dirty Shirley

Genre: Hårdrock

Bästa spår: Siren Song

Skivbolag: Frontiers Music

Betyg: 7/10

Releasedatum: 2020-01-24

Av Tony Johansson