15 mars är lika med releasedag för många och ett av banden som släpper nytt är brittiska (eller borde jag kanske säga internationella?) DragonForce. De är nämligen aktuella med nionde albumet Warp Speed Warriors som börjat marknadsföras redan i höstas och är första albumet med nya medlemmen Alicia Vigil, som ersatte Frédéric Leclercq på bas.

För snart fem år sedan recenserade jag förra albumet Extreme Power Metal (2019) här på webben och det albumet gav jag 10 av 10. Det står jag fortfarande fast vid och det är ett typexempel på att man som band inte alltid behöver ta sig själva på stort allvar för att kläcka ur sig ett mästerverk. Lyckas man på ett genomtänkt sätt förmedla glädjen av att spela ihop och krydda det hela med nördiga och smått humoristiska ämnen kan det bli väldigt bra. Musik som garanterat får en på gott humör i andra ord.

Har en känsla av att medlemmarna i DragonForce alltid vetat det och försökt göra det från första början, men det var nog väldigt få som förstod det i början och kan vara en av anledningarna till att DragonForce blivit så hatade av elitister då. Nu på sistone har bandet hunnit finslipa sitt musikaliska recept, polletten ha trillat ner hos många och hatet mot DragonForce ser ut att ha avtagit. Senaste albumen har varit riktigt bra och därför har jag inte förväntat mig mindre av Warp Speed Warriors. Hur bra är albumet? Dags att börja analysera och ta reda på det.

Albumet inleder med Astro Warrior Anthem som inleder med ett episkt sci-fi orienterat intro men trycker så småningom gasen i botten och bjuder på snabba och frenetiska tempot i kombination med episka körer och melodier som DragonForce alltid varit kända för. Låten är ganska lång (nästan sju minuter) och även om den i början inte känns så märkvärdig måste jag ändå säga att den blir allt mer händelserik och växer mot slutet. Sam Totmans och Herman Lis gitarrsolon är sig lika, vad man än tycker om dem så kan man inte neka att de har ett tydligt signatursound. På plats nummer två har vi Power Of The Triforce som presenterats som singel i oktober förra året. Låten är kortare och strukturen är därmed lite mer simpel och avskalad än i förra låten, men den är ändå riktigt bra. Refrängen är väldigt catchig och melodierna i verserna samt gitarrsolona är klockrena. För spelnördar borde Power Of The Triforce vara rena julafton, den är inspirerad av The Legend Of Zelda: A Link To The Past och referenserna är rätt så tydliga.

Tredje låten Kingdom Of Steel innebär en ganska drastisk temposänkning och bjuder på viss melankoli och starka 80-talsvibbar (AOR-vibbar på min ära) i kombination med DragonForces signatursound. Det är inte första gången bandet provar den här typen av kombination och precis som i andra tillfällen är resultatet klockrent. En mäktig låt som helt enkelt inte kan ogillas. Burning Heart tar tillbaka snabbheten i de två första låtarna och behåller lite av 80-talsvibbarna i förra låten. Absolut inget nytt eller märkvärdigt när det gäller DragonForce, men ändå en tydlig kandidat till höjdare. Det händelserika innehållet, den klockrena refrängen samt tempohöjningen mot slutet är guld.

Femte låten Space Marine Corp innehåller melodier som kan påminna lite om Sonic Firestorm-eran och i synnerhet plattans sista låt Once In A Lifetime. Tempot är dock ett helt annat och värt att notera är att Marc Hudson försöker sig på några mörkare toner. Jag tror säkert att det här blir en livefavorit på grund av körerna som verkligen uppmuntrar publiken att sjunga (eller snarare ropa) med. Har svårt att avgöra om det här blir en höjdpunkt (det kan krävas fler lyssningar) men bra var det i alla fall. Därefter hoppar vi över till ett kort mellanspel (Prelude To Darkness) som agerar intro till nästa låt The Killer Queen. Ännu en typisk DragonForce-dänga utan några större konstigheter som har sina stunder och intressanta element, men känns ändå något svagare än förra låtarna.

Mot slutet har vi Doomsday Party (albumets första singel), Pixel Prison och Wildest Dreams som är en Taylor Swift-cover. Den förstnämnda tyckte jag bara var helt okej men inte mer än så, det tyckte jag redan när den släpptes och står fast vid det än idag. Den andra är väldigt händelserik och har en del intressanta element, men kan ändå inte riktigt påstå att den är en höjdare. Den sistnämnda är den absolut svagaste punkten i hela plattan. Likt förra albumet testar man att göra cover på en poplåt, i Extreme Power Metal var det My Heart Will Go On med Celine Dion och nu väljer man (som sagt) att göra cover på Wildest Dreams med Taylor Swift, troligen för att passa på att få lite mer uppmärksamhet nu när Taylor Swift är större än någonsin. Förstnämnda covern var ganska lyckad men den sistnämnda känns bara fånig och onödig. Texten i Wildest Dreams är dessutom ytterst opassande för DragonForce.

Efter det har vi lite bonusmaterial i form av Astro Warrior Anthem, Burning Heart och Doomsday Party med gästinsatser från Matt Heafy (Trivium) och Nita Strauss (Alice Cooper, Demi Lovato) i den första, Alissa White-Gluz (Arch Enemy) i den andra och Elize Ryd (Amaranthe) i den tredje och sista. Det finns nog inte mycket mer att säga än att insatserna är rätt så intressanta. Sist har vi en instrumental variant av Power Of The Triforce. Jag kan förstå att sånt kan vara intressant för vissa men mig säger det ingenting. På det stora hela är Warp Speed Warriors ett bra album. Produktionen kan uppfattas som grötig i vissa partier och det finns helt klart låtar som är något sämre än andra, men annars finns det ingen dålig låt, förutom Taylor Swift-covern.

Med tanke på Extreme Power Metal så kan Warp Speed Warriors uppfattas som lite av en besvikelse, fast ändå inte då det är svårt att hålla sig på toppen och skapa två mästerverk efter varandra. För mig personligen är Warp Speed Warriors ungefär det jag förväntade mig och skulle faktiskt kunna jämföra den med Reaching Into Infinity (2019). Ett klart godkänt album i andra ord. Nu är albumet som sagt ute, så det är bara att lyssna och tycka till om du som läser inte redan gjort det.

Band: DragonForce.

Titel: Warp Speed Warriors.

Genre: Power metal.

Skivbolag: Napalm Records.

Releasedatum: 15 mars 2024.

Lucas LMZ Zimmermann.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *