Skivrecension: Electric Mob – Discharge

Det är alltid kul att stifta bekantskap med ett helt nytt band. Speciellt när det som i detta fall kommer från Brasilien. Därför är det tråkigt när det blir lite pyspunka på den förväntansfulla rockballongen.

Enligt skivbolaget låter Electric Mob som en korsning av Aerosmith, Guns N’ Roses och Audioslave, och första halvan av plattan har med sin mix av sleazig blues och postgrunge möjligtvis spår av de två sistnämnda (dock lyser eventuella paralleller till Aerosmith med sin frånvaro), men även av Trouble, sentida Cinderella och gamla fina Tattoo Rodeo. Dock utan att nå något av nämnda bands höjder. Det låter tyvärr alldeles för intetsägande och trött.

På andra halvan låter de plötsligt som ett annat band, och musiken har betydligt rakare rockinfluenser. Det blir i mina öron ett klart lyft, men gör samtidigt helheten väldigt splittrad. Det känns lite som att de har skjutit ur sig elva låtar från höften utan att riktigt ha vetat vilken väg de (eller skivbolaget?) velat gå och vilken typ av lyssnare de velat rikta sig emot. Jag är själv en stor allätare, men jag ser helst att man får en känsla av på vilken fot ett band vill stå.

”Devil You Know” En förvånansvärt sävlig trött öppning, som inte behöver kommenteras ytterligare.

Första intrycket är intakt med ”King’s Ale”, även om den är ett steg uppåt jämfört med inledningen. Här har vi spår av både Audioslave och Guns, men inte riktigt på samma nivå.

Med ”Got Me Runnin'” blir det ett kliv tillbaka igen, nu med en ännu tydligare doft av postgrunge, men det är tyvärr sååå tråkigt.

”Far Off” är i samma skola som spår nummer två, men refrängen är en gäspning. Däremot är bjuds vi på ett skönt, fränt riff.

Med ”Your Ghost” dras tempot ned betydligt – och plötsligt börjar Electric Mob låta intressant på riktigt. Direkt ironiskt med tanke på att jag verkligen inte är ett fan av Guns N’ Roses (tidernas mest överskattade band?) och att visslande är det absolut värsta oljud jag vet. Så ni kan nog gissa att detta är en avlägsen kusin till ”Civil War” – men det är strålande.

Och nu tar skivan en ännu tydligare vändning. ”Gypsy Touch” är tung på ett bra och fräscht sätt och för faktiskt tankarna till… Clawfinger.

”123 Burn” är en liten återgång till inledningen på skivan och lite för blek även om den samtidigt är rätt skönt funkig.

Därefter skickar vi ut handbromsen och gnället genom sidorutan med ”Upside Down”. Den hade utan problem färgat på vilken platta som helst med Foo Fighters. Äntligen vaknar jag till på riktigt.

”Higher Than Your Heels” är fräscht och piggt funkig. Och blåset är jävligt coolt. Still awake!

”Brand New Rope” bjuder på rak, tung rock. Inget nytt, men heller inte alls dåligt.

Avslutande ”We Are Wrong” gungar och svänger som ett lastbilsflak med 25 Prosecco-stinna studenter. Så förbaskat bra!

Den stora svagheten med Electric Mob är antingen en brist på självförtroende eller en brist på god vägledning. Musik handlar om att tro på sig själv, och i detta fall ligger det ett mörkt moln av osäkerhet över detta unga band. På samma sätt som fans och även vi bedömare vill få en hyfsat tydlig bild av vad det är vi lyssnar på och ska förhålla oss till, så krävs det att banden själva vågar sticka ut hakan och välja musikalisk väg.

Jag gillar exempelvis Cinderella, Foo Fighters och Audioslave, men jag blir oerhöert förvirrad när det dyker upp ett band som vill låta som alla de tre samtidigt. Devisen ”It’s only rock’n’roll” funkar faktiskt inte riktigt på det sättet i praktiken. Det som förvånar mig mest är låtordningen, om det nu var dessa elva spår (introt borträknat) som gällde. Tro på er själva så kommer nästa platta att bli riktigt bra.

Avslutningsvis kan jag bara säga att det splittrade intrycket först fick mig att sätta en godkänd femma, men goda intentioner gör att jag höjer betyget ett snäpp. Sångaren Renan Zonta är dessutom ett riktigt sparkapital för framtiden och gitarristen Ben Hur Auwarter har förmodligen rockvärldens coolaste namn. And THAT’S rock ’n’roll.

Band: Electric Mob.
Titel: Discharge.
Genre: Hårdrock.
Bästa spår: Upside Down.
Skivbolag: Frontiers Records.
Releasedatum: 2020-06-12.