Skivrecension: Epica – Omega.

Fem år senare (eller snart fem år senare) är Epica, troligen ett av Nederländernas största metalband och i allra högsta grad ikoner inom det vi idag känner till som symphonic metal, tillbaka med nytt studioalbum. Omega är titeln på studioalbum nummer åtta och att det (snart) gått fem år sedan sjunde alstret The Holographic Principle betyder inte alls att Epica varit inaktiva hela den här tiden. Fram till nu har bandet sysslat med covers, en och annan EP, några singlar och lite annat. Personligen upptäckte jag Epica som tonåring/ung vuxen med bland annat The Phantom Agony och sedan dess har jag varit ganska såld på dom. Har haft perioder till och från där jag bara lyssnat på Epica och liknande band. Även om tiden gått och man lyssnar på så mycket annat är det alltid spännande med ett nytt album med Epica. Kan börja med att konstatera att det lilla jag hörde från Omega innan den här recensionen lät väldigt bra, så det gick bara inte att ha något annat en höga förväntningar. Låt oss gå in på resten av innehållet.

Först ut har vi ett intro på lite mer än en och en halv minut, ett rätt keltiskt sådant och därefter kommer en låt vi redan känner till då den släppts som första singel. Nämligen Abyss Of Time – Countdown To Singularity. Finns det ett ord som definierar den här låten så är det magisk. Minns att det blev kärlek i första öronkast när singeln släpptes i slutet av förra året. Simone Simons änglalika sopranröst i kombination med Mark Jansens mörka growl och pampiga orkesterarrangemang i bakgrunden. Ska man vara kritisk så kan jag tycka att gitarrerna är något svaga och hamnat i bakgrunden av allt det andra, men annars är det en mäktig start på albumet. På tredje plats (ja, intro och första låten är lika med två spår) har vi The Skeleton Key. Den låten kände jag däremot inte till sedan tidigare och till en början kan den uppfattas som mörkare och mer mystisk än den förra, men man inser snabbt att det sker väldigt mycket. Ena stunden är det mörkt och aggressivt, sedan går det över till något slags lugn och lite ljus här och där. Rätt progressiv och säkert väldigt intressant, men jag antar att den kräver många lyssningar för att kunna analysera och avnjuta allt den innehåller. Näst på tur är Seal Of Solomon som likt förra är en kombination av mörker och ljus, fast ändå inte lika spretig och händelserik. Värt att lägga till är att den bygger i grunden på mellanöstern-aktiga melodier och i övrigt tror jag att jag uppskattade det jag hörde. På plats nummer fem har vi Gaia som har en lite mer simpel och pop-aktig struktur i kombination med aggressiva riff och growl i bakgrunden. Den hade kunnat funka utmärkt som singel på grund av dessa egenskaper. Med tanke på av dess enkelhet fanns det kanske en risk att fansen hade reagerat en aning negativt fast ändå inte. Det är trots allt lite av en sammanfattning av vad som finns på resten av albumet så det finns egentligen ingen anledning. I nästa låt Code Of Live återgår vi till arabiska melodier och i bakgrunden har vi en liten överraskning. Ja, det är Zaher Zorgati (sångare i Myrath) som gästar. Dock tycker jag att man varit väldigt snåla med hans insatser. Hade gärna velat höra mer av Zaher! Men bortsett från det är det en ganska lyckad låt.

På det stora hela är Omega tveklöst ett bra album. Dessvärre lite mindre än vad jag förväntade mig. Det finns låtar som höll en lägre standard jämfört med allt det andra, ibland försvinner gitarrerna bakom orkesterarrangemangen och allt det andra, och gästsångarnas insatser var minimala, till gränsen av osynliga. Zaher Zorgati hade kunnat tillföra så mycket mer till låten där han gästar, ändå väljer man att snåla på hans potential. Andra gästen är Vicky Psarakis (nuvarande sångerskan i The Agonist) och hennes insats var ännu mer osynlig, man tänker liksom inte på att hon är med när man inte lyssnar noga. Vid sidan av allt det här finns det garanterat lite nya guldkorn. Förutom det jag redan nämnde uppskattade jag även Rivers (den påminner lite om äldre ballader som Feint eller Solitary Ground), Omega och bäst på det här albumet får bli Kingdom Of Heaven Part 3 – The Antediluvian Universe. Den låten är bara för underbar.

Det är allt jag har att säga den här gången. Du som gillar Epica lär garanterat hitta några nya guldkorn värda att lyssna på och eventuellt lägga till i någon spellista på Spotify. Jag har då hittat några nya godingar som jag gärna lyssnar på fler gånger. Hade kanske förväntat mig att albumet skulle vara bättre än såhär men som sagt, tillräckligt bra för att få godkänt betyg och ifall du har en annan åsikt får du kanske lyssna igenom det hela och tycka till.

Band: Epica.

Titel: Omega.

Genre: Symphonic metal.

Diskografi: Nuclear Blast.

Releasedatum: 26 februari 2021.

Lucas LMZ Zimmermann.