Your one stop place for all things rock!

Skivrecension: Freedom Call – M.E.T.A.L.

Tyska Freedom Call är tillbaka med nytt alster… ”M.E.T.A.L.” är deras tionde i ordningen. Dom har gjort sig kända för sin glada och spralliga variant av melodisk power metal eller förlåt… ”happy metal” som dom själva väljer att kalla det hela. Dom har hittills släppt en del bra alster som även jag uppskattar enormt, då är det snack om ”Crystal Empire” (2001), ”Eternity”, ”The Circle Of Life” (2005) , ”Dimensions” (2007) och så ”Beyond” (2014). Förra albumet ”Master Of Light” var helt okej… må hända att det inte levde upp till samma standard som det äldre, men det fanns naturligtvis några bra låtar.

Inför ”M.E.T.A.L.” var min första spontana gissning att vi kommer förvänta oss nånting likt förra gången, alltså några guldkorn och andra mindre intressanta låtar. Iallafall om man ska utgå ifrån första singlarna ”111 – The Number Of The Angels”, ”M.E.T.A.L.” och ”Spirit Of Daedalus”. Dom två första var helt okej… varken dåliga eller jätteövertygande och den sistnämnda var bäst. Det går dock inte att neka att det är tre ganska typiska Freedom Call-låtar.

Dom tre låtarna jag precis nämnde är förresten även skivans tre första låtar, i en annan ordning dock men iallafall. Därefter överraskar Freedom Call med ”The Ace Of The Unicorn” som är en rätt standard hårdrocksdänga (doftar även lite pudelhårdrock om det hela), egentligen borde det här inte vara så mycket av en överraskning då det inte är första gången Freedom Call gör nånting i den stilen, skulle tro att det mest kända exemplet är väl klassiska låten ”Mr. Evil”… men det kommer ändå lite som en chock i nånting som ska föreställa ett power metal-album. En annan överraskning i den stilen skulle kunna vara ”One Step Into Wonderland”… den och ”The Ace Of The Unicorn” har liknande strukturer, bara de att ”One Step Into Wonderland” har även inslag av pop och refrängen sätter sig lätt i din hjärna och egentligen går det inte att ogilla den. Allt annat där emellan var helt okej… ”Sail Away” var nog ett snäpp bättre än allt det andra, men ingenting värt att uppmärksamma lite extra.

Än så länge har jag kommenterat ”Spirit Of Daedalus” som en riktigt höjdare, och en annan sådan är tveklöst ”Days Of Glory”. Dom låtarna gjorde hela skivan värd att lyssna på. ”Wheel Of Time” hade också kunnat vara en höjdare om det inte vore för att refrängen förstör allt. Som tröst kan man konstatera att skivan avslutar ganska klockrent med ”Sole Survivor”, kanske inte samma standard som dom två bästa låtarna men ändå värd att uppmärksammas. Produktionen är sisådär… den hade kunnat vara bättre, men ganska typiskt Freedom Call ändå så man kanske ska se över det hela. I övrigt upplever jag ungefär samma känsla som med Sabaton… alltså att det nånstans blev brist på nya fräscha idéer och att Freedom Call börjat upprepa sig själva. Må hända att den här skivan uppskattas av inbitna Freedom Call-fans och jag själv var ett stort fan av bandet en gång i tiden, men kan inte undvika känslan av att dom börjar bli lite uttjatade.

Kort sagt… är M.E.T.A.L. en bra Freedom Call-skiva? Svar ja, det går inte att neka att bandet fortfarande kan leverera. Är det en tillräckligt bra skiva för att uppmärksammas som en av årets bästa? Svar nej, inte ens i närheten. Likt förra gången består innehållet av en blandning av helt okej låtar, några mindre bra och två… kanske tre jättebra låtar. Du som älskar Freedom Call har all anledning att njuta av det du hör och det tänkte jag inte ta ifrån dig… och för oss andra som börjar känna oss lite trötta på Freedom Call kan jag ändå konstatera att det finns några låtar som gör skivan värd att lyssna igenom. Det är allt jag har att säga.

Band: Freedom Call.

Titel: M.E.T.A.L.

Genre: Melodic power metal.

Skivbolag: Steamhammer.

Releasedatum: 23 augusti 2019.

Bästa spår: ”Spirit Of Daedalus”, ”Days Of Glory”, ”Sail Away”, ”One Step Into Wonderland”, ”Sole Survivor”.

Betyg: 6/10.

Lucas LMZ Zimmermann.