Mitt första möte med Graham Bonnet var Rainbows ”Since you been gone” på radio. Det var åtminstone första gången jag visste att det var Graham Bonnet jag hörde, innan jag fick veta att det var han som i The Marbles som sjöng bröderna Gibbs fantastiska ”Only one woman” redan 1968 (och som svenska Alien gjorde en riktigt smetig cover på 20 år senare).

Efter en lång karriär med bland annat flera turer fram och tillbaka i MSG och Alcatrazz, har han nu landat i sitt eget Graham Bonnet Band – igen. Och bandets tredje platta är faktiskt studioalbum nummer 30 som mannen med den riviga lägger sin sång på. Och är det något som fortfarande imponerar så är det just rösten, med tanke på att Bonnet nu har uppnått den aktningsvärda åldern av 74 år.

Vad som skiljer sig denna gång från de två tidigare plattorna är att han har med en rad gästartister som även varit med och skrivit låtarna de medverkar på. Och att han denna gång går utanför genrens traditionsenliga texter om vin, kvinnor och sång, och går in på betydligt allvarligare ämnen som alkoholism, tillståndet i världen och pedofili (både i ”Uncle John” och ”David’s mom”).

Öppningsspåret och tillika första singelsläppet ”Impostor” är däremot rak rock som doftar Alcatrazz. Efterföljande ”Twelve steps to heaven” bjuder också på rivig, riffig hårdrock från den gamla skolan, men har även lugnare passager med snygga keyboardslingor och ett riktigt vasst gitarrsolo.

På ”Brave new world” gästar gitarristen Roy Z (Halford, Bruce Dickinson), och det är återigen klassisk Bonnet-hårdrock och plattans starkaste spår. Efter den kommer det senaste singelsläppet ”Uncle John”, som har spår av tidiga Dream Theater, dock utan den där sista snygga touchen. Snarare blir den lätt tradig efter ett tag, även om ämnet har en betydligt större tyngd.

I titelspåret ”Day out of nowhere” bjuder på ett poppigare tempo och det är en låt som lika gärna kunde ha legat på någon Bonnets gamla soloplattor. ”The sky is alive” är tvärtom ett betydligt spretigare bidrag där det låter som att han har velat få in element från i princip alla sina föregående band. Men resultatet är just spretigt. ”David’s mom” har tyvärr musikmässigt intetsägande verser, en direkt gräslig refräng och ett soloparti som man måste slå sig i ansiktet för att inte somna till. Återigen synd på en intressant text, även om den inte är lika allvarlig som i ”Uncle John”.

”When we’re asleep” är standardhårdock där bland andra John Tempesta (The Cult, White Zombie) gästspelar. I “It’s just a frickin’ song” dyker Bonnets forne bandkollega från Rainbow, Don Airey (numera Deep Purple) upp på keyboard. En rak rockdänga som faktiskt bär spår och just Deep Purple, och där (naturligtvis) Aireys spel sticker ut. Tempot dras upp rejält i ”Jester” med Jeff Loomis (Nevermore, Arch Enemy och Bonnets Alcatrazz) på gitarr. Hårda riff, rykande verser och en väldigt snygg refräng är resultatet. Avslutande ”Suzy” är en ballad med orkesterarrangemang som doftar musikal. En högst oväntad men helt okej avrundning av en platta som inte tillhör Bonnets bästa, men som ändå inte behöver skämma för sig. Den här pigga 74-åringen har säkerligen ytterligare ett gäng svängiga skivor att leverera innan det är dags att tacka för sig och för en fantastisk karriär som sträckt sig över 50 år.

Artist: Graham Bonnet Band
Titel: Day out in nowhere
Genre: Hårdrock
Bästa spår: Brave new world
Skivbolag: Frontiers Music
Releasedatum: 2022-05-13

Av Tony Johansson