Your one stop place for all things rock!

Skivrecension: House of Lords – New World, New Eyes

House of Lords föddes 1987 ur bandet Giuffria och dess ledare Gregg Giuffria (tidigare keyboardist i legendariska Angel). Det självbetitlade debutalbumet 1988, som släpptes på Gene Simmons bolag Simmons Records, är en sann klassiker bland oss lite mjukare hårdrocknördar och producerades av legendariske producenten Andy Johns (som bland annat rattat ljudet på plattor med Led Zeppelin, The Rolling Stones, Mott the Hoople, Jethro Tull, Free, Rod Stewart och Cinderella), och året därpå öppnade de för band som Cheap Trick, Ozzy och Scorpions på deras världsturnéer.

Intressant är också att såväl Rick Nielsen som Robin Zander från Cheap Trick gästade på den efterföljande plattan ”Sahara”, men varför det är intressant återkommer vi till.

Numera är det endast sångaren James Christian kvar, och de är heller inte fullt så homogena som de en gång var. Låtarna verkar snarare skjutna från höften utan tanke på en gemensamt fungerande enhet – även om vissa av dem fungerar alldeles utmärkt.

Inledande ”Change” är en vågad öppning med House of Lords klassiskt maffiga sound. Titelspåret ”New World, New Eyes” är rätt slätstruken och leder ingen vart, Christians röst blir faktiskt direkt gnällig i det här sävliga tempot.

”One More” är däremot en riktigt skönt poppig dänga med både glamfeeling och drag av nämnda Cheap Trick, medan ”Perfectly” är en semiballad som funkar utan att sticka ut.

På ”The Both of Us” blir det återigen glatt, poppigt och småglammigt igen – ett litet lyckopiller – och med ”Chemical Rush” blir det tyngre, hårdare och mer klassisk House of Lords, dock i avsaknad av en refräng som greppar tag.

”We’re All that We Got” är rak rock som fungerar, om än något repetitiv, och ”Better Off Broken” är ännu en rak rockdänga men mer catchy än den föregående.

På ”$55 Bucks of Gasoline” får vi snygga verser, en slätstruken brygga och en direkt tradig refräng, där ingen av de tre delarna verkar höra ihop, och på Huey Lewis-doftande ”The Chase” landar vi… ingenstans.

Tack och lov får vi en dundersnygg avslutning med plattans vassaste solo. ”The Summit” lämnar oss med en positiv känsla trots två riktigt svaga spår dessförinnan. Det enda jag inte kan släppa är att refrängen är stulen rakt av från en annan låt. Jag tänkte först svenska låtar från 00-talet, antingen med Mauro Scocco, Henrik Hjulström eller Uno Svenningsson, gick sedan vidare till Bryan Adams (tänk ”In the Heat of the Night”), men hittar inte riktigt rätt. Den som kan identifiera refrängen bjuder jag på en öl vid valfritt tillfälle.

Slutomdömet blir hur som helst positivt. De två Cheap Trick-flirtarna och den avslutande ”låtstölden” är så snygga att de utan problem lär landa på Maloiks Spotifylista för 2020. Resten är dock ganska intetsägande utan att vara direkt dåliga. Men House of Lords tillhör samtidigt den skara av band som i princip aldrig kan återupprepa deras helt mästerliga debutplatta.

Artist: House of Lords.

Titel: New World – New Eyes.

Genre: Hårdrock.

Bästa spår: One More.

Skivbolag: Frontiers Records.

Releasedatum: 2020-06-12.

Av Tony Johansson