Skivrecension: Lord Of The Lost – Judas

Lord Of The Lost från Hamburg i Tyskland är aktuella i år med sjunde studioalbumet (om man räknar bort akustiska samlingsalbumen Swan Songs I, II och III) Judas som visar sig inte vara ett vanligt studioalbum som sådant utan ett dubbelalbum. Bägge albumen har 12 spår var, alltså blir det totalt 24 låtar och ifall du undrar om det här är ett konceptalbum så är svaret ja. Det är ett konceptalbum delat i två vars huvudkoncept kretsar kring Judas Iskariot som enligt Nya Testamentet var en av de 12 Jesu apostlar som förrådde Jesus samt underlättade för översteprästerna och de skriftlärde i Jerusalem att gripa Jesus.

För er som inte är bekanta med Lord Of The Lost så spelar dom någon slags mörkrock/gothic metal med inslag av elektroindustri, klassisk musik och även glamrock (enligt vissa kritiker). Man skulle kunna säga att Lord Of The Lost på senare tid blivit ett av dom tyngsta namnen inom Die Schwarze Szene (troligen en av Tysklands största subkulturer). Bandets ledare Chris The Lord Harms har bland annat medverkat som gäst i låtar med Oomph!, Subway To Sally, Pyogenesis, Mono Inc. etc. och Lord Of The Lost verkar i övrigt vara en återkommande akt i några av Tysklands största gothfestivaler som M’era Luna i Hildesheim eller Wave-Gotik-Treffen i Leipzig. Första låten med Lord Of The Lost jag hörde är troligen See You Soon från albumet Die Tomorrow (2012) men det blev inte förrän år 2018, i samband med releasen av förra albumet Thornstar, som jag lyssnade in mig på dom och blev ganska såld på vad jag hörde. Än idag lyssnar jag på deras musik väldigt ofta.

Första smakproven vi fick från Judas var The Death Of All Colours, Priest och For They Know Not What They Do. Då strukturen är väldigt simpel och minimalistisk funkade dom ganska bra som första singlar och dom är inte direkt dåliga men jag tyckte ändå dom var lite för simpla och tråkiga. Singlarna därpå The Gospel Of Judas och A World Were We Belong gav ett lite positivare intryck. Men inför genomlyssningen kände jag mig rätt så kluven och var rädd att det skulle existera en massa onödig filler. Låt oss börja kommentera resten av innehållet.

Först ut i skiva nummer ett är Priest som inleder med körer, slagverk och så småningom Chris Harms mörka sångröst. Det känns som en händelserik låt med många element, fast ändå inte då dess enkelhet och rätt så simpla strukturer får allting på fall. Vad som får just den här låten att fungera som singel kan bland annat vara refrängen som känns lagom catchig och jag upprepar, det är ingen dålig låt men jag hoppas att det dyker upp lite mer genomtänkta låtar. Det är ju det man förväntar sig av ett musikaliskt geni som Chris Harms visat sig vara hittills. Nästa låt är For They Know Not What They Do som börjar ganska spännande med episka körer, en kyrkklocka i bakgrunden och distade gitarrer. Den här låten är något hårdare och mer straight forward på grund av dess höjda tempo jämfört med förra och kombinationen av growl och clean vocals. När jag tänker efter är den här låten lite bättre, men fortfarande lite för simpel och minimalistisk för min smak. Det, trots att den har lite fler moment. På plats nummer tre har vi äntligen en okänd låt sedan tidigare, nämligen Your Star Has Led You Astray som är kanske inte lika hård som förra men har ändå en lite intressantare struktur och det händer lite mer. Låt nummer fyra är Born With A Broken Heart som i versen fick mig att reagera negativt, melodin där känns glad och trallvänlig. Alltså bryter det nästan helt och hållet med mörka och melankoliska atmosfären men den ganska klockrena refrängen, varierade element och olika moment räddar allting till den grad att jag ser en potentiell favorit. Finns det däremot en låt jag uppskattade direkt så är det femte låten The 13th. Där har vi ett typexempel på att man inte alltid behöver hårda gitarrer och growl för att skapa nånting mörkt, aggressivt och skräckinjagande. Lord Of The Lost har lyckats få till det med några få element och det ska dom definitivt ha stor cred för. Nästa låt In The Field Of Blood skulle kunna uppfattas som lite av en mörk halvballad. Den är hård, tung och melankolisk på sitt sätt och refrängen är någorlunda catchig. Kanske inte lika övertygande som förra men ändå lyckad.

I övrigt hör även 2000 Years A Pyre och The Heart Is A Traitor till låtarna jag uppskattade mest. For They Know Not What They Do, Euphoria och Death Is Just A Kiss Away är godkända men säger mig inte så mycket. Priest och The Death Of All Colours kan uppfattas som svaga punkter på grund av dess enkelhet och att dom känns en aning inkompletta, men svagaste punkten i den här första skivan är tveklöst Be Still And Know. En totalt meningslös instrumental låt som ekar tomt och tillför musikaliska mönstret eller konceptet ingenting. Ren och skär filler i andra ord. Hittills kan man i övrigt konstatera att det går att hänga med någorlunda i konceptet. Produktionen och i synnerhet gitarrdisten kan man ha delade åsikter om och i andra kontexter hade det säkert inte funkat alls, men Lord Of The Lost har gjort den här typen av tama och smått artificiella dist till en del av deras signatursound. Där passar det och för vad det är frågan om är produktionen ganska korrekt. Bortsett från vissa mindre bra punkter är jag rätt nöjd med det jag hört hittills. Låt oss kommentera skiva nummer två.

Skiva nummer två inleder med The Gospel Of Judas, alltså ytterligare en av låtarna som släpptes innan releasen som singel. Som sådan funkar den också bra då melodin i orden Judas, Judas sätter sig lätt på hjärnan. Till en början kan strukturen uppfattas som simpel men det hinner hända tillräckligt i låtens gång för att hålla mitt intresse som lyssnare kvar. Näst på tur har vi Viva Vendetta som i mitt tycke ligger i samma nivå som Priest och The Death Of All Colours. Simpel struktur, det går att lyssna på den men känns ändå inkomplett. Låt nummer tre (15) totalt är Argent som lägger sin grund Mellanöstern-aktiga körer, är lite mer händelserik och bjuder på en tillräckligt intressant kombination för att få mig att uppskatta den. Dock osäkert om det skulle kunna vara ännu en favorit. The Heartbeat Of The Devil bjuder på ett diskoaktigt tempo i kombination med klassiska hårdrocksriff. Det skulle kunna vara en av dom mest dansanta låtarna i hela albumet och melodierna är rätt catchiga, men av någon anledning gick det inte hem för min del. Det finns nånting som får det hela att inte fungera i konceptet. And It Was Night däremot är rätt så lyckad. Strukturen och melodierna i både vers och refräng är intressanta och melankolin man började tappa kommer tillbaka. Tyvärr får vi tåla en besvikelse i form av My Constellation efter det. Den inleder intressant med mörka element men går snabbt över till någon typ av modern pop/rock-orienterad ballad. Det hade kunnat vara nånting senaste Unheilig hade kunnat spotta ur sig närsomhelst, fast med engelskspråkig text.

Man skulle kunna säga att skiva nummer två är ungefär samma sak som nummer ett. En del klockrena låtar, andra som bara är ganska okej och några mindre bra låtar som känns inkompletta eller som filler. Bästa spåren i det här fallet är And It Was Night, A War Within, Iskarioth, kanske Argent och A War Within. The Gospel Of Judas är bra men inte mer än så. Viva Vendetta, A World Where We Belong och Work Of Salvation har några få intressanta element men känns inkompletta. My Constellation och The Heartbeat Of The Devil är rätt så onödiga och Apokatastasis är ytterligare ett instrumentalt spår. Tack och lov är det kortare än det förra och i det här fallet uppfyller det ett syfte då det funkar lite som ett intro till sista låten Work Of Salvation.

Med allt det här sagt kan vi konstatera att Judas, med sina styrkor och svagheter, är ett godkänt album (eller förlåt… dubbelalbum). Kan nånstans tycka att det blev längre än vad det egentligen borde vara med tanke på att ett och annat känns som filler, men produktionen är som sagt korrekt och man har valt ett koncept som fungerar med bandets sound och image, och som såklart är på det stora hela levererat på rätt sätt. Vet inte riktigt om jag skulle kalla det här för bandets bästa album, men möjligtvis det mest ambitiösa. Det är allt jag har att säga. Du som gillar den här typen av musik lär uppskatta det du hör.

Band: Lord Of The Lost.

Titel: Judas.

Genre: Industrial/gothic rock/metal.

Skivbolag. Napalm records.

Releasedatum: 2 juli 2021.

Lucas LMZ Zimmermann.