År 2024 är här och det innebär bland annat ny musik. Vissa band släpper album redan i början av året och ett av dessa band är Stockholmsbaserade power metal-bandet Metalite. Det här är ett band som inte alls är obekant för min del, har nämligen både recenserat förra studioalbumet A Virtual World för snart tre år sedan och har redan hunnit se dem live.

Fjärde och kommande studioalbum Expedition One är ett konceptalbum som berättar en fiktiv historia kring livet på Jorden år 2055. Genomskinliga människan har blivit en bitter verklighet, med fysiska och psykiska sjukdomar som alltmer dominerar vår existens. I ledning av fem befälhavare planerar ett team av oseriösa anställda från underrättelsetjänster, militären och ledande teknikföretag en överlevnadsexpedition till avlägsna planeter. Uppdraget: att föra mänskligheten från den förstörda jorden till en ny värld och skapa nytt liv.

Expedition One släpps nu i helgen och jag ska väl passa på att analysera och dela mina åsikter om albumet redan nu. Så hur bra är det? Låt oss ta reda på det.

Albumet börjar direkt med titelspåret, som efter ett sci-fi inspirerat intro drar igång med ett någorlunda snabbt tempo och catchiga melodier som kan påminna om Battle Beast eller Amaranthe. Refrängen är väldigt stark och lyfter hela låten, men jag reagerade samtidigt på att produktionen känns en aning platt. Man känner knappt av trummorna och disten på gitarrerna är väldigt svag. Näst på tur har vi Aurora som är ganska identisk den förra. Melodierna i refrängen må vara förutsägbara och kan påminna om många andra låtar i olika musikstilar, men det är ändå ett effektivt mönster som fungerar nästan jämt.

På tredje plats har vi CtrlAltDel som känns en aning tyngre och keyboardmelodierna i bakgrunden kan faktiskt påminna lite om japanska Blood Stain Child. Med tanke på att det hela innebär lite av en temposänkning så är den här låten precis vad man behövde efter de två första låtarna som var väldigt lika. Strukturen känns i övrigt lite mer genomtänkt och alla olika ljudlager flyter ihop väldigt bra, bortsett från att jag fortfarande tycker att produktionen är platt. Nästa låt är Cyberdome som är lite av en återgång till tempot av de två första låtarna, tyvärr måste jag säga att refrängen inte är lika stark och strukturen är lite för simpel. Därför är Cyberdome en låt som lätt kan falla i glömska.

Därefter kastas vi direkt in i femte låten Blazing Skies som inleder med ett intressant intro och har en ganska händelserik struktur. Det är först nu albumets koncept börjar klarna och låten i sig skulle kunna vara en av de starkaste i albumet, ett typexempel på ett perfekt mellanting mellan klassisk hårdrock, arenarock, heavy metal och power metal. Men melodierna känns ändå rätt bekanta. Sjätte spåret Outer Worlds kan i början uppfattas som episk och smått symfonisk, ganska passande med tanke på att den handlar om flykten från jorden och jakten på en ny värld. Låten återgår ganska snabbt till albumets signatursound jag som lyssnare blivit bekant med vid det här laget och den har några intressanta stunder, men tveksamt om den är värd att uppmärksammas lite extra.

På plats sju har vi New Generation vars text kan uppfattas som en beskrivning av nutida generationer som är uppvuxna med all möjlig teknik, bryter traditionella normer osv. Även om melodierna återigen känns bekanta och strukturen väldigt simpel måste jag säga att den är skickligt uppbyggd. Om det är en av albumets starkaste låtar törs jag inte yttra mig om, men jag har en känsla av att den kommer vara ihågkommen. Åttonde låten In My Dreams uppfattas lite som en genomsnittlig episk ballad/halvballad. Ingen dålig sådan och kanske ett behov för omväxlingens skull, men säger mig ändå inte så mycket.

Efter att ha lyssnat igenom hela albumet så kan jag konstatera följande. Det märks att Expedition One är ett rätt så pretentiöst album och att man lagt väldigt mycket tid och arbete på att komponera det. Ett konceptalbum är trots allt ett konceptalbum och sådana är väldigt svåra att skapa. Kan börja med att säga att som konceptalbum funkar Expedition One ganska bra, även om det kan ta tid att sätta sig in i storyn. Idén till sound och ljudlandskap är intressant, inblandade musikernas insatser är skickliga och det finns moment eller låtar som definitivt är värda att uppmärksammas. Mina favoritspår är Disciples Of The Stars, Paradise och Hurricane. Det var värt att lyssna igenom hela albumet på grund av dessa tre spår.

Det mest negativa jag har att ta upp om Expedition One är först och främst ljudet och produktionen som jag tycker är svag, platt och väldigt obalanserad. Elektroniska partierna dominerar för mycket, trummorna känns väldigt MIDI, och disten på gitarrerna är så svag att de blir dränkta av allt det andra. Hade det inte varit för alla gitarrsolon här och där hade man knappt märkt att det finns distade gitarrer i bakgrunden. I övrigt känns många låtar väldigt genomsnittliga och lika varandra, och bristen på en tydlig variation gör att albumet känns alldeles för långt. 16 låtar och ungefär en timme och åtta minuter tar det att lyssna igenom det hela. Svagaste låtarna är Sanctum Of Light, Take My Hand, Cyberdome och instrumentala Utopia som känns som onödig filler.

Med allt det här sagt kan man konstatera att Expedition One har ungefär lika mycket positiva som negativa aspekter. Det är tillräckligt bra för att bli godkänt men samtidigt inte tillräckligt bra för att bli ihågkommet. Det sista är i alla fall bara min känsla just nu, tiden får avgöra om jag haft rätt eller inte.

Band: Metalite.

Titel: Expedition One.

Genre: Melodic heavy/power metal.

Skivbolag: AFM.

Releasedatum: 19 januari 2024.

Lucas LMZ Zimmermann.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *