När Pride of Lions släppte den självbetitlade debutplattan 2003 så golvades jag direkt. Att den då 53-årige Jim Peterik var ett låtskrivargeni utöver det vanliga visste jag redan efter att ha älskat Survivor i över 20 år, och han har även skrivit låtar till band som 38 Special, Cheap Trick, REO Speedwagon, Lynyrd Skynyrd och The Beach Boys, bara för att nämna några. Att han även skrev boken ”Songwriting for Dummies” kändes därför givet. Men vad som verkligen golvade mig var den 27-årige sångaren Toby Hitchcock. Var kom han ifrån? Med den utomjordiska pipan var det ett mysterium att inget av de största banden hade snärjt honom redan många år tidigare. Vill ni höra hur en riktig 10-poängsplatta låter? Well, look no further.

Nu är firma Peterik/Hitchcock tillbaka med gruppens sjunde studioalbum, och det gör ont att tvingas konstatera att magin från debuten och de närmast efterföljande skivorna sedan några år tillbaka har falnat något.

Öppningsspåret ”Blind to Reason” är snygg AOR-rock med alla de rätta Pride of Lions-elementen och en grymt catchig refräng på det. Sedan följer titelspåret, och det doftar… ”Lejonkungen”. Den hade även varit klockren som finallåt i Idol, och Shirley Clamp skulle otvivelaktigt döda för att få framföra den i Mello. Det är storslaget, närmast pompöst, och rätt snyggt på sitt sätt. Men är det vad jag vill höra från Pride of Lions…?

Jag fortsätter att klia mig i huvudet till ”My Destiny”, som istället låter musikal. Som sagt, är det verkligen musikal jag vill höra Peterik/Hitchcock framföra…? ”Find Somebody to Love” inleder även den som rockmusikal, men i refrängen bevisar såväl Peterik som Hitchcock sina respektive storheter. Den är så följsam och oemotståndligt knockout-catchig att man får en tår i ögat.

Men säg den glädje som varar. ”Another Life” bjuder på mer musikalmusik men nu helt befriad från rockiga element. I ”Renegade Heart” svänger det åt rätt håll igen, men låten är tyvärr alldeles för formulär 1A och totalt intetsägande.

Även ”Driving and Dreaming” är intetsägande om än mer driven, och den har ett väldigt snyggt pianostick. Efterföljande ”Through It All” vänder återigen tillbaka i helt fel riktning. Verserna låter Chicago och refrängen låter som den bossanovaliknande diskomusiken som fyllde dansgolven i mitten av 80-talet. Nej, nej, nej…

Sedan kommer *trumvirvel* Disney tillbaka! ”Everything to Live For” har nämligen alla de svulstiga element som valfri, animerad Disney-film kräver numera. Om Phil Collins ledsnar på att skriva temalåtar till Disneyrullar så är Jim Peterik tveklöst hans givna arvtagare. Avslutande ”Generational” är helt okej utan att göra något större väsen av sig.

Så sammanfattningsvis är detta Pride of Lions svagaste släpp hittills. Att jag ändå ger den ett klart godkänt betyg beror på att det är väldigt snyggt arrat och producerat, och att Hitchcocks och Peteriks växelsång, som blivit något av bandets trademark, sitter som en smäck hela vägen, vissa låtars svagheter till trots. Och det är genomgående väldigt drivet och snyggt gitarrspel av Mike Aquino, som har varit med bandet sedan starten och även har spelat med storheter inom genren som Jimi Jamison, Dennis DeYoung och Kelly Keagy.

Men Hitchcocks mäktiga rockpipa slarvas bort med den här typen av till stora delar pompös musikal/filmmusik, även om han givetvis klarar även den biten galant. Släng hellre på debutplattan som är inget mindre än ett modernt mästerverk i AOR-genren, eller Toby Hitchcocks första soloplatta ”Mercury’s Down” som skrevs, producerades och mixades av Erik Mårtensson i Eclipse – som dessutom bidrog med gitarr, bas och körsång. Eller bäst av allt, backa tillbaka i skivhögen till Survivor och upplev Jim Peteriks verkliga storhet som låtskrivare. Där samlades tiopoängarna på hög.

Betyg:

Artist: Pride of Lions
Titel: Dream Higher
Genre: Melodiös hårdrock
Bästa spår: Blind to Reason
Skivbolag: Frontiers Music
Releasedatum: 2023-06-16

Av Tony Johansson