Skivrecension: Robin McAuley – Standing on the edge

Mitt första möte med Robin McAuley var Grand Prix-plattan ”Samurai” 1983. En riktig höjdare där framför allt näven i luften-hiten ”Shout” snurrade ett otal varv på skivspelaren hemma i tonårsrummet.

Ett par år senare klättrade han åter på hitlistorna med Far Corporation och deras cover på Led Zeppelins ”Stairway to heaven”, innan McAuley slog sina påsar ihop med Michael Schenker och fick honom att byta namn på sitt band från Michael Schenker Group till McAuley Schenker Group.

Tre plattor blev det innan McAuley i princip drog sig tillbaka från skivinspelningar och turnerande under ett par decennier – tills han för tre år sedan återförenades med den tyske gitarrguden i Michael Schenker Fest och förra året släppte kanonplattan med sitt nya band Black Swan.

Black Swan är igång med en uppföljare, men dessförinnan släpper McAuley denna soloplatta, hans andra efter ”Business as usual” från 1999, som han skrev tillsammans med Frankie Sullivan i Survivor (där McAuley var sångare under fem års tid). Så hur låter det då? Klassisk Robin McAuley-hårdrock, givetvis med en påtaglig doft av 80-talet.

Plattan kickar igång snyggt med maffiga ”Thy will be done” som bådar gott inför fortsättningen. På efterföljande titelspåret får man svaret på hur det skulle låta om man korsade Dokkens ”Under lock and key” med MSG:s ”Perfect timing”. Det låter givetvis strålande, och att gitarristen Andrea Seveso har George Lynch som en av sina husgudar råder det inga som helst tvivel om.

”Late December” är en elegant ballad där versen sticker ut mer än refrängen. Och tonartshöjningen i slutet är lika oväntad som snygg. Midtempo-låten ”Do you remember”, som Robin skrivit tillsammans med svenske Tommy Denander, är plattans svagaste spår utan att för den skull vara dåligt. Sticket är passande nog det som sticker ut.

”Say goodbye” blir aningen tradig, men det låter väldigt mycket MSG om detta spår. Denander-skrivna ”Chosen few” är rak rock med Young-riff och en poppig, medryckande refräng. Efterföljande ”Run away är en smäktande ballad som Christer Björkman skulle satsa sina sista Eurovision-kronor på.

Hearts tidigare gitarrist och keyboardist Howard Leese har varit med och skrivit ”Supposed to do now”, och han spelar även gitarr på låten. Det låter dock inte Heart utan riffet för snarare tankarna till Whitesnakes ”Love ain’t no stranger”. Sedan dras tempot ned en aning i trevligt trallvänliga ”Wanna take a ride”.

Mer Whitesnake-influenser bjuds vi på i ”Like a ghost”, som McAuley skrivit tillsammans med sin gamle Grand Prix-keybordist Phil Lanzon (som sedan dess hanterat tangenterna i Uriah Heep). Inledningen på versen är i princip tagen rakt av från Whitesnakes ”Rock an’ roll angels” på ”Saints & sinners”. I övrigt är det naturligtvis en guldstjärna i kanten med en snygg Hammondorgel.

I avslutande och Rainbow-doftande ”Running out of time” trycker Robin äntligen gasen i botten, och för min del hade det gärna fått vara ett par spår till med lite mer tryck i. Men det är ändå en platta som håller ihop bra och det finns inte ett enda spår som inte håller måttet, vilket ger ett fint slutbetyg. Och är det något som verkligen håller så är det McAuleys röst. Där har vi tryck så det räcker i många fler år framöver, och jag ser med spänning fram emot vad han har att erbjuda tillsammans med Reb Beach, Jeff Pilson och Matt Starr på nästa Black Swan-platta.

Artist: Robin McAuley
Titel: Standing on the edge
Genre: Hårdrock
Bästa spår: Standing on the edge
Skivbolag: Frontiers Music
Releasedatum: 2021-05-07

Av Tony Johansson