Skivrecension: Robin Red – Robin Red

Jag minns väldigt väl när jag såg Robin Eriksson första gången. Han var nämligen den första riktiga rockpipan i Idol, 2008 (jag vet, guilty as charged). Robin slutade sexa men året därpå vann Erik Grönwall (som sedermera blev sångare i Heat) och året därefter Jay Smith (som dock försvann lika fort som han dök upp). Men det var Robin som så att säga krattade manegen för rockpipor i Idol.

Men redan när han åkte ur Idol hade han sitt eget band Degreed på gång, och de är tveklöst ett av de bättre svenska banden det senaste decenniet.

Nu startar han om på ny kula som soloartist under namnet Robin Red, med musik som drar mer åt hans traditionella, amerikanska rockidoler, hans egna rötter. Artister som Jimmy Barnes och Bryan Adams, som han säger själv, men jag hittar en rad ytterligare influenser på denna solodebut som passande nog släpps på Robins födelsedag.

Att han i videon till första singeln ”Don’t leave me (with a broken heart)” spelar jurymedlem i ”The Talent Show” visar dessutom prov på både stor humor och självdistans. Och när vi då är inne på plattan där den även är öppningsspår kan jag bara konstatera att den är en av årets bästa låtar. Snygga verser och en refräng så catchy att det borde vara straffbart. En lite Loverboy-doftande pärla och tillika ett givet låtval på varenda spellista 2021 värd namnet.

Efterföljande ”(I’m a) bad habit” är låten som sticker ut från mängden. Tyvärr inte på ett positivt sätt. En mer bluesig, rak rockdänga som inte passar skivans övriga homogenitet. Man känner att den vill vara ”rock’n’roll men blir tyvärr dessutom något tradig till slut.

”Everlyn” är däremot klassisk amerikansk västkustmusik som smälter in fint i helheten. Vi fortsätter på samma geografiska punkt med ”Freedom”, som doftar så mycket Toto att Steve Lukather förmodligen öppnar en öl.

Det fortsätter på inslaget spår med ”Midnight rain”, där John Mellencamp knackar på dörren. Och varför svika ett vinnande koncept? Med ”Can’t get enough” knackar såväl Foreigner som Bad Company också på dörren. Nu har partyt börjat på riktigt.

Tempot dras ned i akustiska balladen ”Reason to survive” där Mr. Big möter Joey Tempests soloplattor. Och även om det främst kanske är amerikansk västkust som gäller för Robin så beger vi oss i ”Heart of stone” österut och får oss en skön liten dos av Boston-influenser.

Och om föregående låt gav en air av Boston så är ”Nitelife” Rick Springfield. Det är otroligt snyggt och medryckande 80-tal. ”Head over heels” är klassisk AOR, och även om jag inte riktigt går igång på allsångssökandet i inledning och mellanpassagerna så är resten oerhört snyggt och catchy i riktigt god Foreigner-anda.

Om ni undrar hur amerikansk 80-talsrock låter är det bara att slänga på ”Livin’ dead”. Här bjuds vi på en taktfast refräng, snygga körer och allt. Den skulle tveklöst få Desmond Child att dra på smilbanden. Avslutande och jättesnygga  balladen ”Living for” är faktiskt den låt som lyfter fram Robins fina röst bäst. Huvuddelen av plattan är i mid-tempo, och jag tycker att Robins röst kommer bäst till sin rätt i mer ösiga Degreed-låtar – eller som här när tempot dras ned.

Som helhet kan jag bara konstatera att Robin levererar. Igen. Andra spåret drar ned helheten något och jag står och väger mellan en sjua och åtta. Men samtidigt är det en riktigt snygg produktion (Heats gitarrist Dave Dalone har producerat, spelar gitarr och har varit med och skrivit merparten av låtarna), och även övriga gör med råge vad som förväntas av dem.

På en traditionell femgradig skala skulle jag utan att blinka dela ut en fyra, så självklart tar the good cop i mig över och ger Robin Red ett betyg som endast två plattor 2021 har överträffat hittills i min betygsbok. Så ett stort riktigt grattis till en fantastiskt bra platta och ett lika stort grattis på födelsedagen, Robin – you rock!

Artist: Robin Red
Titel: Robin Red
Genre: Melodiös hårdrock
Bästa spår: Don’t leave me (with a broken heart)
Skivbolag: Frontiers Music
Releasedatum: 2021-09-17

Av Tony Johansson