Skivrecension: Styx – Crash of the crown

Jag minns mycket väl när jag hörde Styx första gången. Det var sommaren 1981 och jag var hos släktingar i Norrland. Vid ett besök på den lokala skivbutiken fastnade blicken på ett coolt skivomslag: ”Paradise theatre”. Jag slog till, och har knappast ångrat det slumpmässiga skivvalet.

Efter den (som dessutom kom att visa sig vara deras sista riktigt bra skiva på över tre kommande decennier) sökte jag mig bakåt i deras katalog, och upptäckte framför allt mästerliga kvartetten ”Equinox” (1975), ”Crystal ball” (1976), ”The grand illusion” (1977) och ”Pieces of eight” (1978).

Även Styx själva har sökt sig tillbaka till 70-talets storhetstid musikaliskt. Det började redan på den fantastiska comeback- och konceptplattan ”The mission” 2017, och nu tar de ytterligare steg bakåt – men samtidigt gigantiska kliv framåt. De har själva sagt att detta är deras mest progressiva skiva hittills, och det skriver jag under på. Vad man framför allt slås av är de stundtals oerhörda likheterna med samtida, progressiva storheter som Yes, Queen, Pink Floyd och ELO. Dessutom vilar The Beatles ande som en slags varm, vibrerande bomullsgrund till de progressiva utflykterna.

På tal om utflykter så är de efter resan till Mars på förra plattan nu tillbaka på jorden, såväl andligt som kroppsligt. ”Crash of the crown” tar sig an våra inre tankar och känslor, samtidigt som flera av texterna är betraktelser över tillståndet på vår egen planet, men hela tiden finns här en underliggande hoppfullhet. Bara det faktum att originalbasisten Chuck Panozzo, som har levt med hiv i över 20 år, spelar på två av spåren gör en lycklig ända in i själen.

”The fight of our life” är en udda inledning och framför allt en körorgie som för tankarna till Queen och ELO. Körerna växer i efterföljande ”A monster”, och det gör den även som låt i sig. ”Reveries” bjuder på klassiska Styx-element och den kändes given som singelval. ”Hold back the darkness” går som titeln antyder mer åt det vemodiga hållet, och doftar såväl Pink Floyd som The Beatles.

Det tillfälliga mörkret är som bortblåst i lyckopillret ”Save us from ourselves”. Ren magi i ädlaste Styx-form. Titelspåret doftar även det Pink Floyd, och det är första gången någonsin som tre sångare helt delar på verserna. James Young sjunger första, Tommy Shaw mellanversen och Lawrence Gowan avslutar. Akustiska ”Our wonderful lives” har alla förutsättningar att bli 2020-talets svar på ”Boat on the river”.

Efter ett Terminator 2-intro öppnar ”Common ground” portarna till klassisk 70-tals-Styx, och gör en dessutom påmind om det påtagliga, musikaliska släktskapet till Yes. Akustiska ”Sound the alarm” är så vacker, så minimalistiskt storslagen och har körer att dö för. De magnifika körerna fortsätter och håller ihop Styx-känslan i ”Long live the king”, som annars är så bred i sitt omfång att den för tankarna till Héroes del Silencio, Ultravox, U2 och… The Byrds?

”Lost at sea” är ett kul interludium på 38 sekunder som känns som en flirt till Sparks, och som övergår i avslappnade ”Coming out the other side” där Yes möter The Beatles. Sedan släpper de på bromspedalen i rockiga och fullständigt magnifika ”To those”. På nytt är vi tillbaka på mammas gata i Styx 70-tal, samtidigt som den som letar kan hitta referenser till såväl Queen, The Who och ELO, med körer som The Sweet hade dödat för och en refräng som lite otippat rullar igång Abbas ”I am the city” i huvudet. Ja, ni hör själva. Och ursäkta språket, men det är så in i helvete bra.

Ett nytt mellanspel i form av 26 sekunder korta ”Another farwell”, som känns som filmmusik till en Charles Dickens– eller Tim Burton-filmatisering, leder oss in på avslutande ”Stream” som är ett underbart luftigt, Pink Floyd-drömskt och passande ”That’s all, folks. Thank you, goodnight, we love you all”.

Så hur sammanfattar man denna 43 minuter långa och minst sagt omtumlande, musikaliska resa? Ja, det går nästan inte. Det är så mycket att ta in på en och samma gång. Låtmässigt bevisar de att man utan problem kan gå bakåt för att komma framåt, produktionsmässigt är det absolut toppklass, spelmässigt är James Youngs gitarrspel, Lawrence Gowans keyboardspel men framför allt Todd Sucherman trumspel fullständigt briljant, och körmässigt är de fortfarande ohotade på rocktronen.

Vad som är anmärkningsvärt är att det är den första Styx-skivan någonsin där James Young inte har varit delaktig i låtskrivandet (samtliga låtar är skrivna tillsammans av Tommy Shaw, Lawrence Gowan, basisten Ricky Philips och producenten Will Evankovich), och det är således också första gången som han inte sjunger själv på någon låt.

Jag skrev min första recension här på Maloik-bloggen 18 juni 2019. På dagen två år senare kapitulerar jag och delar ut min första fullpoängare. Den har efter de första genomlyssningarna växt till ett musikaliskt monster, och den bara fortsätter att växa tio genomlyssningar senare. Så jag lyfter på hatten, häller upp en kall öl och utbringar en skål för denna fullständigt magnifika kvartett som trots att de i vissa fall till och med har passerat 70-strecket låter precis lika vitala som de gjorde för 40-50 år sedan. Och att någon skiva kommer att överträffa denna 2021 kan ni bara se er om i stjärnorna efter. Tack, Styx, you made my year.

Band: Styx
Titel: Crash of the crown
Genre: Progressiv rock
Bästa spår: Nästan en omöjlighet att utse en vinnare. Men eftersom en gång är ingen gång så väljer jag första gången ut två spår, som på två skilda sätt visar Styx magnifika bredd och storhet: ”Save us from ourselves” och ”To those”. Men jag skulle lika gärna kunna säga titelspåret, eller ”Sound the alarm”. För det är två spår som ytterligare visar och vidgar deras musikaliska landskap och genialitet. Eller så bara blundar du och pekar på valfritt spår på låtlistan…
Skivbolag: Universal Music
Releasedatum: 2021-06-18

Av Tony Johansson