Your one stop place for all things rock!

Skivrecension: Vandenberg – 2020

Det står tydligt 2020 på omslaget. Det är samtidigt så tydligt att detta är så långt ifrån 2020 som man kan tänka sig. Och det är inte alls helt fel. Detta är snarare nostalgi intill… bäckenet.

Holländske gitarristen Adrian Vandenberg (eller Adriaan van den Berg, som det står i födelsebeviset) var med i Whitesnake från mitten av 80-talet till slutet av 90-talet. Chilenske sångaren Ronnie Romero har varit med i Rainbow sedan 2015. Inget konstigt i sig kanske, om det inte vore för att pånyttfödda Vandenberg – numera med Romero på sång – kastar sig vilt mellan Ritchie Blackmores 70-tal och David Coverdales 80-tal. Men inget ont i det, sämre förebilder och stöldobjekt kan man definitivt ha.

Till sin hjälp har de dessutom Rudy Sarzo (Quiet Riot, Ozzy, Dio, Whitesnake) på bas och Brian Tichy (Whitesnake, Foreigner) på trummor. Samtidigt är det väldigt uppfriskande att något så daterat som denna comeback av Vandenberg, som släppte sin bästa platta ”Alibi” 1985, kan kännas så uppfriskande för alla oss övervintrade hårdrockare. Men Vandenberg är samtidigt en musiker som ibland överraskar. Det akustiska livealbumet ”Starkers in Tokyo” 1997 med David Coverdale är den bästa akustiska liveplattan som någonsin har släppts av en ”hårdrockare”. Jag älskar den – och då tycker jag i grunden riktigt illa om akustiska liveplattor…

Så hur låter då denna minst sagt rutinerade kvartett?

”Shadows of the Night” är så uppfriskande. Så glädjande. Så ”Burn”. Frågor på det? Efterföljande ”Freight Train”  är rätt tradig och fastrotad i mitten av 80-talet. ”Hell or High Water” låter både som Whitesnakes 80-tal och Rainbows 70-tal på samma gång. ”Let it Rain” är en semiballad som faktiskt funkar, det låter snyggt. På ”Ride Like the Wind” vill man höra Ronnie James Dio och på efterföljande ”Shout” kan man i princip höra varenda hårdrocksångare mellan 1974 och 2020. Om man gör en uppföljare till Jack Black-rullen ”School of Rock” har man låten till eftertexterna klar här. ”Shitstorm” är årets snyggaste soundstöld. Man står typ och vänder sig om och letar efter David Coverdale, och efterföljande ”Light Up the Sky” är som en direkt fortsättning på ”Bad Boys” från ”1987”-plattan.

Vandenbergs största hit var balladen ”Burning Heart” från den självbetitlade debutplattan 1982. Men i sanningens namn var det ingen höjdarballad, och det känns rätt meningslöst att göra en nyinspelning av den. Speciellt som Ronnie Romero faktiskt inte är en bättre sångare än originalbandets frontman Bert Heerink (och sannerligen inte bättre än vare sig Coverdale eller någon av de tidigare sångarna som har greppat micken i Rainbows namn). Den påminner snarare en hel del om när Whitesnake på sitt ”1987”-album gjorde nya versioner av ”Here I Go Again” och ”Crying in the Rain” (båda klart sämre än originalversionerna på den helt fantastiska ”Saints & Sinners”-plattan från 1982).

Precis när det är dags att stänga plattan med ”Skyfall” så låter Vandenberg faktiskt för första gången som sig själv igen, fast i en modern 2.0-version. Så jag väljer att vända andra 80-talskinden till, för även om jag har hört allt förut så är det ibland rätt skönt att få höra det igen om det presenteras på ett snyggt sätt – och denna kvartett vet hur man presenterar något daterad hårdrock på ett oväntat fräscht sätt. Och det är det sannerligen inte alla som klarar av 2020.

Artist: Vandenberg.

Titel: 2020.

Genre: Hårdrock i nygammal tappning.

Bästa spår: Shadows of the Night.

Skivbolag: Mascot Records/Mascot Label Group.

Betyg: 7/10.

Releasedatum: 2020-05-29.

Av Tony Johansson