Bandet Vypera följer upp sitt debutalbum Eat Your Heart Out (2022) med nya Race Of Time. Bandet kommer från Sandviken och hette först Madhouse och var då ett coverband innan de sadlade om och började arbeta med eget material. Bandets stil är mycket präglad av 1980-tals heavy metal och hårdrock. Det märks också att det är mycket melodi i både musik och sång (ren och tydlig sång). Vypera består av Andreas Wallström (sång), Christoffer Thelin (gitarr), Andreas Andersson (bas), Johan Pettersson (trummor).

På omslaget syns en långhårig man prydd i solglasögon på ett flygplan. Jag kan inte låta bli att tänka på två saker när det kommer till texten. Bandets logga ser väldigt likt det amerikanska US Power Metal bandet Omens gamla 1980-tals plattor sett till bokstävernas grafik och färgton. Och så texten till albumets titel ser ganska lik ut från Kiss album Revenge.

Musikalisk sett tycker jag Vypera är duktiga. De visar både på lite klassisk svensk musikskola att det ska vara melodisk och korrekt uppbyggda rocklåtar, men också more is more. Det är givetvis mycket gitarr drivet med riff, ackord och solon. Trummorna skulle jag bedöma som att den spelar harmoniskt med övriga instrument och i takt med tempoväxlingar. Jag gillar att basen respekteras av bandet då dess närvaro märks. När det kommer till sång är jag kluven. Jag tycker Wallström sjunger korrekt och noggrant, men jag gillar inte helt hur sången är inspelad på albumet, känns som att det ekar för mycket och jag kan inte låta bli att undra hur det låter live?

Sett till låtarna tycker jag det är lite för ojämnt, höga dalar blandade med korta sådana. Öppningsspåret Hey You är en av albumets bättre låtar. Det är en bra öppnare med en befriande känsla. Bandets identitet märks snabbt på denna låt också. Men efter det svajar det mer tyvärr. Om jag tillåter mig jämföra låtarna Mary Jane och Vicious som exempel. Mary Jane är i stora stycken en bra och snabbare låt, men jag tycker sedan att låten störs lite av ett allt för långt mellanparti som onödigt drar ner tempot och gör låten för seg. Jag hade önskat raka rör hela vägen ut med bibehållet tempo, särskilt i en låt som handlar om en relation till en kvinna. Det blir vad jag nämnde ovan, för mycket melodisk skola och more is more. Det sätter jag i kontrast till Vicious som är en av albumets bättre låtar. Här tycker jag att strukturen påminner om Mary Jane, men det är inte alltför långt avbrott i övergången, tempot hålls intakt och bandet trycker på rätt knappar, då blir det bättre i mitt tycke.

Ett annat problem tycker jag rör albumets diskurs, eller låttexter om vi är mer raka. Ett konkret exempel är låten Stormwind. Titeln antyder en kraftigare och snabbare låt hos mig (min association är Europes Stormwind ifrån Wings of Tomorrow), men här är det istället en ballad. I mina öron klingar det helt fel. Hade de exempel gjort som Scorpions gjorde i Wind of Change, och kanske döpt låten till ”When the Stormwind Blows” som det sjungs i refrängen tycker jag det hade mer korrekt. Ser vi till låttexter överlag så tycker jag att det kommer fram mycket meningar och ordval som man känner igen från klassiska hårdrockslåtar från 1980-talet, det känns som att det blir alldeles för förutsägbart eller att gamla låtar upprepas. Naturligtvis har hårdrock har sitt klichéartade språk men i detta album är det extra påtagligt tycker jag. Därför känns det färglöst i stora stycken och varför jag kan ha svårt med många låtar sett till text och helhetskänsla. Känslan är att det märks att bandet var ett coverband tills bara för några år sedan, att de kan sina hårdrocksklassiker och favoritband väl, men kan bli lite för mycket präglade av det.

En annan låt jag gillade var dock Speedin`. Jag gillar farten i låten och den känns mer originell, även om såklart refrängen ”Faster Than the Speed of Light” är rätt klichéartad (b.l.a titeln på en av Raven klassiska album) så är det rätt mening att använda i en sådan här låt, i övrigt tycker jag. lyriken och musiken paketeras väl i låtens mening. Övriga låtar på albumet följer i mitt tycke mönstret att det är musikaliskt bra, men alldeles för färglöst och i vissa fall ostrukturerat för att upplevelsen skall bli exalterad.

Sammantaget tycker jag att detta är ett medel album. Musikaliskt bra men tyvärr ett band som brister i färglöshet, vilket jag varit inne på och analyserat. Gillar man 1980-tals hårdrock och vill roas av lite nostalgi så passar Vypera bra. Men vill man bli exalterad och höra något nytt och fräscht så är det tyvärr en besvikelse.

Genre: Hårdrock, Heavy Metal

Skivbolag: Frontiers Records

Betyg: 5/10

Bästa låtar: Hey You, Vicious, Speedin`

Recension av: Anthony Ceylan