Your one stop place for all things rock!

Stone temple pilots – ”Stone temple pilots(2018)”

Ofta utskällda för att vara endast en simpel grungeklon, och sällan hyllade för sin särart, är nu äntligen San Diegos finest tillbaka. Detta är Stone Temple Pilots andra självbetitlade album i rad varav det första med Jeff Gutt vid micen. Jeff har varit med i bandet ett tag nu och det märks att han blivit varm i kläderna.

Som bekant dog STP’s karismatiske frontman Scott Weiland 2015. Han hade då kämpat mot depressioner och drogmissbruk till och från under större delen av sitt vuxna liv. För mig själv och många andra var detta en oerhörd tragedi. Scott var lika delar geni och galenpanna. Hans röst, texter och scenpersonlighet var helt unika och hans sätt att kunna låta ömsom självutlämnande sårbar, ömsom stenhård är något vi sällan upplever i dagens ofta fabricerade och maskinella musik. Detta visade han också prov på tillsammans med Duff, Slash och Matt ”Velvet Revolver”. Supergruppen hann släppa två utmärkta album innan Scotts demoner återigen gjorde sig påminda och han tvingades sluta pga återfall i missbruk.

Att fylla det tomrum som en frontman av den kalibern lämnar efter sig borde vara näst intill omöjligt, men faktum är att Jeff Gutt lyckas med bravur. Han låter förvillande lik Weiland och har samma typ av klang och uttryck i rösten. Originalmedlemmarna Eric Kretz samt Bröderna Robert och Dean DeLeo har tagit fasta på alla de komponenter som utgör STP’s sound i skapandet av de låtar som här presenteras.

Och visst finns här många höjdpunkter. ”Six eight” bjuder på gött sväng och gött ös,. Senaste singeln ”Never enough” låter ”The Doors” på sitt mest bluesiga humör. Att Refrängen är en riktig höjdare gör inte saken sämre. ”The art of letting go”, även den ett singelspår, är skir, bitterljuv och vacker.

Öppningsspåret ”Middle of nowhere” går heller inte av för hackor. Det låter kontemporärt Zeppelinskt retro på ungefär samma sätt som Rival sons. STP’s sinnrika melodispråk förblir också intakt.

Poppiga singelspåret ”Meadow” låter klassisk STP och hade inte gjort bort sig varken på ”Purple” (1994) eller ”Tiny music…” (1996). En solklar hit i min bok.

Finstämda ”Thought She’d be mine” är Beatelesque feelgood med snygga körer och harmonier. Som brukligt när det gäller lugnare STP låtar blandas flera smakfulla ljud in i mixen. Förutom ackegura finns här också bl a klockspel och flera fint utmejslade melodiska gitarrfigurer.

”Roll me under” är ett singelspår som sitter som en fläskläpp. Här finns det speciella transcendentala driv som bara STP lyckas uppbåda. Svängig, stökig, säreget melodisk med crunchiga gitarrer och catchig refräng.

Även i ”Finest hour” slås man av STP’s förmåga att skapa unika och vackra melodier som ändå har en viss igenkänningsfaktor. I detta fallet finns ett subtilt lån av George Harrisons ”Something” i versen.

”Reds & Blues” drivs framåt av ett akustiskt gitarriff. En reflekterande och kontemplativt finstämd avslutning på detta utmärkta album.

Invändningarna jag har är att här kanske borde finnas någon mer distinkt hit i stil med ”Plush” (Core, 1992)”Interstate love song” (Purple, 1994) eller ”Big bang baby” (Tiny music, 1996). Weilands högst personliga och säregna lyrik saknas också, men det går ju dessvärre inte att göra något åt.

Scott, vi saknar dig så det skär i hjärtat, men jag tror ändå du ler där uppe i din himmel. STP lyckas nämligen ändå med bravur behålla sin identitet intakt utan att göra avkall på slagkraftiga låtar. En säregen mix av The Doors, Led Zeppelin, Beatles, Black Sabbath, The Who, Alice in chains m fl. Det märks tydligt att STP mach 2 hyser en stor kärlek och respekt till sitt hantverk och att man nu är tillbaka på allvar. Hoppas nu bara de orkar pallra sig till våra breddgrader så man äntligen kan få uppleva dem live.

Band: Stone temple pilots

Titel: Stone temple pilots (2018)

Genre: Psykedelisk hård rock

Skivbolag: Play pen music

Releasedatum: 16/3-18

Bästa spår: Meadow, Thought she’d be mine, Roll me under, Finest hour, The art of letting go

Betyg: 8/10

Peter ”Amber St Pete” Johansson