Stryper The final battle

1986. För 36 år sedan var jag femton år och hade sedan några år upptäckt den nya vågen av brittisk heavy metal och också börjat grotta ner mig även i en del band som börjat släppa skivor redan på 70-talet och naturligtvis inte bara brittiska utan snarare från hela världen. Detta var en tid då nya band poppade upp som svampar ur jorden och från alla världens hörn. Britterna hade konkurrens från Tyskland, Finland, Sverige och ja egentligen alla Europeiska länder, men också Japan och såklart USA. Hårdrocken började också alltmer delas in i olika genrer som t.ex. nyheterna Doom, Thrash och Death mm. Jag tillhörde dom fördomsfulla och ansåg att kristen hårdrock var blaha blaha men detta år släppte amerikanska Stryper sitt tredje album To hell with the devil och motvilligt fick man erkänna att skivans titelspår faktiskt var bra trots kristendomen som jag självklart tog avstånd från. Stryper (Salvation Through Redemption, Yielding Peace, Encouragement and Righteousness) gjorde så bra ifrån sig att de fick agera förband åt storheter som Bon Jovi och Ratt och det ledde till att vissa förståsigpåare löjligt nog hävdade att de inte var riktiga kristna. Skivan To hell with the devil och efterföljande In god we trust (1988) blev kassasuccéer. Jag brydde mig inte på grund av budskapet och jag tror bandet led ganska mycket av det motstånd man stötte på med anledning av detta. Stryper gjorde ett försök att släppa en skiva där de inte spelade på den kristna tron vilket ledde till attMichael Sweet lämnade gruppen som sedan upplöstes. 2003 återförenades man och har därefter varit aktiva även om nämnde Michael Sweet också hunnit med att sjunga i bandet Boston. Man har sedan återföreningen försökt skapa ett sound som skulle vara lite modernare och tyngre än tidigare med blandad framgång. Kritiken efter comebackskivan Reborn gjorde att man tog ett steg tillbaka mot det gamla soundet och skivsläppen sedan dess har stegvis gått mot ett nytt sound men med försök att ändå behålla grunderna från 80-talet.

När jag nu ska ta mig an nysläppet The final battle är det med viss mognad och helt klart en förändrad syn på vad man får tro på och inte. Kanske har jag en del fördomar kvar men de är absolut inte av samma kvantitet eller styrka. Idag kan kristna band vara bra. Efter ett kort intro ger Michael Sweet ifrån sig ett skrik som jag tror bara han klarar av och låten Transgressor kickar igång med ett himmelskt ös och man vill börja hoppa. Stilmässigt kommer jag inte att tänka på något annat än svenska Mustasch även om jag nog inte skulle vilja påstå att likheterna är slående. Michaels röst är unik och fantastisk och den återkommande Aces High liknande gitarrslingan är riktigt skön! Ett bra exempel på att bandet har gått mot ett lite tyngre sound utan att tappa sina rötter. I spår nummer två visar man att man kan variera stil med den äran See no evil, hear no evil är betydligt långsammare och med starka inslag av doom men med en glad och ljus refräng. Same old story är som hämtad från Sunset Strip på 80-talet med en allsångsvänlig refräng och skönt gung. En potentiell hit! En annan stänkare är Rise to the call som med sitt höga tempo till trots får mig att tänka på Rainbow. I No rest for the wicked är doominfluencerna tillbaka vilket ger skivan en bra variation vilket också förstärks i den titeln till trots betydligt glättigare Till death do us part. Skivan avslutas med starka Ashes to ashes.

The final battle domineras av låtar som för en tillbaka till 80-talet och de amerikanska band som tog över på Los Angeles rockscen. Stryper verkar också ha hämtat inspiration från britternas heavy metal och även i viss mån 70-tals legender som Ritchie Blackmore och Toni Iommi. Detta är ett skivsläpp som jag inte skulle ägnat en sekund åt som femtonåring men idag är jag otroligt glad att åldern tagit ut sin rätt. Det finns inte ett enda svagt spår på skivan och jag hoppas verkligen inte att det är Strypers The final battle utan att vi får höra mer i framtiden. Same old story, Rise to the call och No rest for the wicked mina favoriter och här kommer det att lyssnas på Stryper framöver!

Grupp: Stryper

Titel: The final battle

Utgivare: Frontiers music

Releasedatum: 21 oktober 2022

Bästa spår: Same old story, No rest for the wicked och Rise to the call

Marcus Ahlberg

Liked it? Take a second to support The Maloik Rock Blog on Patreon!