Touch – Tomorrow Never Comes

Amerikanska Touch självbetitlade debut rankas som en av historiens allra bästa AOR skivor. Pomp-rock örhängen som ”Don’t You Know What Love Is” och ”When The Spirit Moves You” blev mindre hits på Billboard hot 100 och gruppen fick äran att vara första bandet ut någonsin på legendariska Monsters Of Rock festival på Castle Donington, 1980. New York bandets lyckade spelning överskuggas dock av en av de kändare incidenterna i Monsters Of Rock historia. Strax efter spelningen hade man lite sedvanligt eftersnack och ett bi kröp obemärkt in i basisten Doug Howards nyöppnade ölburk. Han svalde biet och fick en allergisk reaktion vilket resulterade i pling plong taxi till plåsterhuset i ilfart. Väl där fick basisten skyndsamt vård och historien slutar således lyckligt.

Touch begynnande framgångar i åttiotalets början skulle bli kortlivade. Efter bara ett album gick gruppen skilda vägar. Mark Mangold (Sång och Keyboards) fortsatte i andra band såsom Drive! She Said, jobbade med Michael Bolton på dennes i AOR kretsar hyllade platta ”Everybody’s Crazy” (1985) och skrev låtar som spelades in av bl a Laura Branigan, Roger Glover (Deep Purple) och Jordin Sparks. Det kanske mest framgångsrika exemplet på Mangolds låtskrivartalang är Chers hit
”I Found Someone” (1987), en låt som även Touch spelat in (postumt utgiven på samlingsplattan ”The Complete Works”, 1999).

2014 återuppstod Touch tillfälligt under Firefest festival i England med Mangold som enda originalmedlem och en i övrigt helsvensk laguppställning med Göran Edman (sång), Tommy Denander (gitarr), Ken Sandin (bas) samt Pontus Engborg (trummor). Nu, drygt fyra decennier senare, har originalsättningen med Mark Mangold (keyboards och sång), Glenn Kithcart (trummor), Craig Brooks (gitarr och sång) samt Doug Howard (bas och sång) återförenats.

Nya alstret ”Tomorrow Never Comes” är till stora delar spretig, dunkel och dystopisk, men undantag finns. De spår som kommer närmast det ikoniska Touch-soundet vi minns och älskar är Cheap Trick, STYX och ABBA harmonierna i ”Wanna Hear You Say” och ”Run For Your Life” tillsammans med den klassiska skrevrocken i ”Fire And Ice” och riviga ”Let It Come”. Ingen av dessa kommer dock i närheten av klassiker som ”Last Chance For Love”, ”Listen (Can You Feel It)”, ”Black Star” eller tidigare nämnda ”Don’t You Know What Love Is” och ”When The Spirit Moves You”. Ett spår som trots allt är rätt intressant i all sin mörka spretighet är ambitiösa Sagan om ringen-proggiga minisymfonin ”Swan Song”. Även pianodrivna ”Frozen Ground” med sin storvulenhet och stämningsfulla refräng är helt klart lyssningsbar med sina Yes och tidiga Genesis vibbar.

I övrigt är tyvärr ”Tomorrow Never Comes” en rätt sorglig historia. Visst, titelspåret är någorlunda ok med lagom mycket stämning och återhållsam dramatik men varken här eller någon annanstans lyckas Touch uppbåda samma genialiska magi som från sin storslagna debut. ”Tripping Over Shadows” är trist och menlös mediumtempo, ”Glass” mest deprimerande och ”Scream At The Sky” någon sorts urfånig slowblues. Onödiga ”Try To Let Go” låter som en pensionärsvariant av Nine Inch Nails (vad nu det ska vara bra för!), men den mossiga ”Lil Bit Of Rock’n Roll” tar priset. För det första borde låttitlar med ”Rock’n roll” i titeln bannlysas efter 1985 och för det andra bör man inte göra en tafflig fattigmans-shuffle som låter som en slakt av Uriah Heeps ”Easy Livin’” och Rainbows ”Long Live Rock’n roll”.

Hursomhelst, Mangold kan fortfarande sjunga, även om det föga förvånande hörs att rösten har åldrats. Möjligtvis är det också lite fix och trix med autotune i det högre registret på några ställen, men det är inget jag har några belägg för. Det som, förutom geniala låtar, är slående med Touch debutplatta är musikaliteten, arrangemangen, de makalösa multitrackade körerna som endast STYX, Queen och Def Leppard kan matcha samt inte minst den för sin tid banbrytande produktionen. Här slarvas det en hel del med det sistnämnda. Det låter platt, odynamiskt och daterat. Framförallt undrar jag hur man kan tycka det är okej för trummor att låta såhär dött plastiga på en rockplatta i dagens läge?

Visst känner man stundtals igen det Mangoldska melodispråket och visst finns de patenterade synthljuden och det virtuosa spelet där och visst, jag kanske är orättvis som jämför. Att möta standarden hos en helgonförklarad debut är nästintill omöjligt men jag hade förväntat mig något helt annat. Möjligen hade ett par spår kunnat lyfta ett snäpp med bättre prod och mix. Alltså Touch för helvete, om ni nu prompt ska göra comeback efter fyrtio år, gör då något BRA, eller låt bli!

Band: Touch
Titel: Tomorrow Never Comes
Genre: AOR/Melodic Rock
Skivbolag: Escape Music
Releasedatum: 26/3
Bästa spår: Wanna Hear You Say, Fire and Ice, Let It Come, Frozen Ground
Betyg: 4/10

Peter ”Amber St Pete” Johansson