Your one stop place for all things rock!

Wildness – Ultimate Demise

Det har gått tre långa år sedan Wildness släppte sin självbetitlade debut. ”Ultimate Demise” var tänkt att släppas redan i fjol men mycket kraft har lagts på att hitta en fullgod ersättare till sångaren Gabriel Lindmark som hastigt lämnade bandet förra hösten. Jag erkänner att jag blev en aning skeptisk i somras när Wildness via sin cover på ”Out In The Fields” (Gary Moore feat. Phil Lynott) presenterade nya sångaren Erik Forsberg (ex-Blazon Stone). Rösten lät förvisso bra, men samtidigt lite söt och tunn. Hur skulle han kunna ersätta kraftpaketet Gabriel? Efter att ha snurrat ”Ultimate Demise” ett antal varv har jag fått omvärdera honom med råge!

”Cold words” är på många sätt ett logiskt val av första singel. Tillsammans med ”My Hideaway” och ”Denial”, med sin spännande orientaliska färgning, hade den platsat finfint på bandets förstlingsverk från 2017. Starka refränger, smäktande keyboards och vackra melodier kommer tilltala redan frälsta. Helt enkelt superb AOR i den hårdare skolan med en modern twist och det går att dra paralleller till nyare band som t ex One Desire, men Wildness är i mitt tycke flera strån vassare. Det slår mig att Erik stundtals påminner lite om GabrieI i klang. I övrigt har jag svårt att dra direkta paralleller till andra sångare, även om det finns stänk av Joe Elliot, Don Dokken, Ted Poley etc, här och var. Det får väl betraktas som något positivt då han känns lite egen i sitt uttryck.

Inledande ”Call Of The Wild” låter åttiotalssoundtrack med ödesmättade Terminator vibbar. Den stämningsfulla dramatiken fortsätter sömlöst in i ”Die Young”, en riktig uppvisning i melodiösa knogmackor som visar mer tyngd än tidigare. Det luktar Yngwie Malmsteen’s Rising Force och Hammerfall komplett med dubbeltramp och att Chriz Vain (Christoffer Bertzell) från Art Nation (ex Liv Sin) gästar med flinka fingrar i låtens andra solo gör inte saken sämre! Damn!!

De lugnare spåren är två till antalet: ”Falling Into Pieces” är tungt ödesmättad och känns lite som Wildness svar på ”Bringin’ On The Heartbreak” (Def Leppard). Titelspåret ”Ultimate Demise” är majestätisk med inslag av folkmusik och snyggt pianospel av Michel Blanc (degreed). Tankarna går till Gary Moores hårdrockiga åttiotal och också till ”Highlands” från debutplattan (2017). Som lök på laxen har både ”Burning It Down” och ”Borderline” den typen av galet skönt sväng och supermelodiösa refränger som jag bara avgudar.

Som tidigare är grunden klassisk melodiös hårdrock som ibland gränsar till metal och ibland till AOR. Erik Modin har tillsammans med ljudgeniet Erik Wigelius gjort ett kanonjobb med att förse ”Ultimate Demise” med en stor, rik och dynamisk ljudbild som känns modern. Tre band på bokstaven D som jag återkommande förnimmer i Wildness sound är Dokken, Def Leppard och Danger Danger. De förvaltar arvet efter dessa band väl samtidigt som de har en egen tydlig identitet i melodispråket. Wildness visar nu ännu mer vilket galet talangfullt band de är. Man undrar vad Pontus Sköld och Adam Holmström är dopade med, sicket lir!! Om det finns någon rättvisa i världen kommer Wildness att bli riktigt stora. De har redan öppnat för Pretty Maids samt spelat på festivaler med storheter som Dokken, H.E.A.T, Dee Snider, Crashdïet, Dragonforce, Arch Enemy, Warrant och Vixen. ”Ultimate Demise” är större, bättre, tyngre och snabbare än sin föregångare och då hävdar jag med eftertryck att debuten är en av de klart bästa och intressantaste släppen inom Melodic rock 2017.

Band: Wildness
Titel: Ultimate Demise
Genre: Melodiös hårdrock
Skivbolag: AOR Heaven
Releasedatum: 30/10
Bästa spår: Borderline, Die Young, Nowhere Land, Ultimate Demise, Burning It Down, Cold Words, Denial, Falling Into Pieces
Betyg: 8/10


Peter ”Amber St Pete” Johansson.